Untitled - Åbo Akademi

520
samma etiska problem här. Det beror på att Bergh drar en tydlig linje mellan sin egen
tolkning och själva förebilden. Läsaren ges möjlighet att bedöma själv. Biografin
implicerar en tolkningsrörlighet.
I övrigt föranleder biografierna inte särskilt många etiska reflektioner – förutom
vad jag ovan har resonerat om biografisubjekt kontra biografiobjekt och om biografin
som möte och relation och inte som en plats för utpekande, dömande eller bedömande.
Den underliggande samhörigheten i tro mellan biograf och biograferad, identifikationen,
de latenta hagiografiska dragen som finns i de flesta av levnadsteckningarna och
snällhetsexegeserna som en självklar artighet gentemot en helgonförklarad person bidrar
till att narrationen och den estetiska frågan är större än den etiska i Birgittabiografiernas
historiografi.
Den allra svåraste balansgången handlar om att få biografin att fungera i en
kunskapskompletterande, klargörande och komparativ bruksfunktion med relevans
både för samhället och för vetenskapen utan att att den levande bruksfunktionaliteten
övergår i en missbruksbiografi styrd av utomvetenskapliga värderingar och
förväntningar.
Den allmänna biografietik, som Olof Lagercrantz en gång framhöll, kan inskrivas
som ingrediens i den biografiska metoden:
Man skall naturligtvis inte inbilla sig att man når sanningen när man skriver en biografi.
Skulle den man skriver om häva sig ur sin grav – det är om döda man måste skriva, de
levande är inte mogna ännu för behandling – och läsa bakom min rygg skulle vart ord på
pappret te sig falskt och lättvindigt. Man måste vara genomträngd av vissheten att de döda
inte kan återskapas, att de är skyddslösa. Utan en levande medkänsla med dem för att de
inte längre finns till, går det ej att skriva om dem. Nuet är en imperator som grymt förfogar
över det förflutna och de som en gång levde. 66
Jag har kallat biografin för förmågan att umgås med de döda så att de blir levande för
oss igen. Historikern och biografen befinner sig i den gynnande positionen att kunna
överblicka ett liv på ett annat sätt än den som levde det. Historikern/biografen kan se
vad som inte sågs då. Historikerbiografen kan omtolka och utvinna nya nyanser,
schatteringar, till och med betydelser. Är det trots det en etiskt rimlig förväntan att varje
biografi borde tåla att bli läst av biografijaget? Om han eller hon mot förmodan skulle
återuppstå, återvända till oss och se klarare än vi?
66 Lagercrantz, Olof, ”Något om att skriva biografi”, Att skriva människan. Essäer om biografin som livshistoria
och vetenskaplig genre, red. R. Ambjörnsson, P.Ringby och S. Åkerman, Stockholm 1997, s. 166-167.