Untitled - Åbo Akademi

116
Visionärerna sökte sig ofta till högt uppsatta personer för att därigenom lättare nå fram
till kyrkans ledning med sitt budskap. Marie Robine från Béarn slog sig ned för att bo
nära påvens palats och överöste honom med profetior. Katarina av Siena och
Constance de Rabastens (senare delen av 1300-talet) blandade sig i påvevalet och siade
om kommande påvar. Constance talade självsäkert om kvinnlig andlighet och
förkunnade:
Den rätta tron finns inom en kvinna, den kommer att bevaras av en kvinna och den
kommer att förkunnas av en kvinna. 51
De kvinnliga profeterna och visionärerna var olika till temperament och sensibilitet.
Vissa drag tycks ändå vara gemensamma. De var alla övertygade om att sin utvaldhet.
De såg sig som en kanal (jfr begreppet aquaductus 52 hos Bernhard av Clairvaux) från
Gud direkt till människorna. De talade om en direkt maktöverföring från Kristus till
dem själva. De inre röster de hörde lovade dem en vishet över teologernas och
doktorernas kunskap. Kvinnornas tillvägagångssätt var ofta likartat: de predikade inte
(såsom franciskanerna) rakt framför folket utan vände sig direkt till kyrkans högsta ledning.
De ville reformera kyrkan uppifrån, omedelbart. Kvinnorna kritiserade likväl inte
de hierarkiska strukturerna; det gisslade prästerskapets otillräcklighet. Omkring 1385
börjar vi möta en annan typ av kvinnliga profeter. Dessförinnan hade budskapet lagts
fram, visserligen hårt men ändå respektfullt, inför påven som Kristi ställföreträdare. I
slutet av 1300-talet blev kvinnornas budskap alltmer apokalyptiskt och hotfullt. Som
exempel kan nämnas Constance av Rabastens som jämförde påvarna med falska profeter
och Avignon med Ninive. När de kvinnliga profeterna och visionärerna inte genast
fick gensvar från kyrkan, trots sin tilltagande kritik mot kurian, började de sätta sitt
hopp till den världsliga makten. De knöt stora förhoppningar till de franska kungarna
Charles V och Charles VI, men deras tilltro grusades också där. Man såg som den
franske kungen och den tyske kejsaren uppgift inte bara var att regera utan lika mycket
att skydda kyrkan och värna om sina undersåtars frälsning. Det var drömmen om
helgonkonungen, länge närd, som nu kulminerade. 53
Vid 1200-talets början var de kvinnliga konventen bihang till de manliga klostren.
Därifrån fick de sina regler och statuter. Några decennier senare, i synnerhet från
1300-talet framåt, blir förhållandet ibland det omvända. Kvinnorna blev spiritualitetens
kraftcentra. De omgav sig med präster, numera inte i egenskap av andliga ledare utan
snarare som lärjungar. Den mest kända är Katarina av Siena, som hade ett flertal präster
från olika länder i sin närhet. Hon kallades av dem för ”La Mama”. Samma förhållande
rådde mellan prästerna runt Birgitta och Delphine från Provence. De båda kvinnorna
51 Vauchez, 1987, s. 239-244.
52 Piltz, Anders, ”Inspiration, vision, profetia. Birgitta och teorierna om uppenbarelsen”, Heliga Birgitta –
budskapet och förebilden, Föredrag vid jubileumssymposiet i Vadstena 3-7 oktober 1991, s. 78-79. Piltz menar
att ordet inte skall översättas med ”språkrör” utan förstås i betydelsen ”kanal”, d.v.s. ledare för den
livgivande vätskan som är Guds ord.
53 Vauchez, 1987, s. 239-244, 279ff. Jag tror att pendlingen mellan den franske kungen och den tyske
kejsaren här är ett tecken på det politiskt förvirrade läget. Filip IV hade ju utmanat påven genom att vilja
dra en skiljelinje mellan politisk och världslig maktutövning. Den tidigare maktsymbiosen mellan
påvedömet och den tyske kejsaren var bruten. Frankrike höll på att bli centralmakten framom andra, men
man visste ännu inte till vem man skulle sätta störst tillit, kejsaren eller kungen. Kejsar Karl IV stimulerade
i hög grad förhoppningarna. I sin ungdom hade han haft en drömvision, som ledde till en omvändelse med
ett aktivt intresse för kloster och liturgiförnyelse. Om Karl IV som visionär se Dinzelbacher, 1989, s. 2-3.