Untitled - Åbo Akademi

507
med hjälp av de konventioner som gäller för historieskrivning. I det senare fallet menar jag
att det är orimligt att tala om fiktionalisering i någon total eller absolut bemärkelse. 39
I W.H. Epsteins teoretiska reflektioner bildar inte livet självt basen för biografin. Den
biografiska texten låter oss stiga in livets olika skeenden först när de olika levnadsmomenten
har inplacerats och tolkats i sina respektive diskurser. 40 Även om Epstein
lyfter fram svårtolkade samband i dagsljuset menar jag att han överdriver det fiktionella
och diskursfjättrade.
Jag tror att biografen bör ha en naturlig misstänksamhet mot den diskursopportuna
teoribildningen. Utgångspunkten måste vara att det i viss mån går att
säkerställa biografiska fakta. Biografens strävan till sanningslikhet kan inte offras på vare
sig intuitionens eller fiktionalismens altare. Det finns kunskap som inte enbart är
beroende av olika positioneringars synvinkel eller diskursiv förståelse. När vetenskapen
hävdar att den inom sitt speciella kompetensfält är i stånd att nå fram till, åtminstone
vissa, objektiva resultat innebär det inte att forskaren skulle ställa sig vid sidan om
samhälleliga värdekonflikter och värdehierarkier. Vad man säger är att vetenskapen, där
dess resultat hade faktisk relevans, utgör det bästa korrektivet vid organiserat mänskligt
handlande. Detta sägs inte på grund av att resultaten i sig skulle vara neutrala eller
värderingsfria, utan därför att de var ”mest sanna”. 41
Dekonstruktionens poetik, och antibiografin, blir kanske ett forskningsmässigt
relevant och kreativt delperspektiv först när biografiska fakta är välkända? Den
kategorisering och tolkning som är utgångspremisser i dekonstruktionen, enligt W.H.
Epsteins syn på biografin, riskerar däremot att omvandla biografin till en metabiografi:
en livstext där de enskilda händelserna i den biograferades liv inte kan avskiljas från
varandra på ett självklart sätt. Vi vandrar som Alice i ett semiotisk-biografiskt underland.
I Leon Edels biografipoetik betraktades biografin som biografens rekonstruktion;
den får vara relativt fri i formen. Hos honom finns alltså resterna kvar av tron på en
någorlunda objektiv biografi. Detta förbinder honom med historievetenskapen.
Biografin är i grunden historieskrivning med psykologiska och socialvetenskapliga
hjälpperspektiv och uttryckt i en litterär form. Nadel å sin sida fäste större
uppmärksamhet på språkets betydelse både för biografin och teoribildningen, på
språkets inre och yttre mönster, berättarteknik och framförallt användandet av troper i
texten. Nadels åsikt är att biografin ligger betydligt närmare skönlitteraturen än
historievetenskapen. 42 I relation till historievetenskapen tar detta sig uttryck i påståendet
att ackumulerandet av fakta inte hör hemma i biografisk framställning. Snarare är det
relationen mellan fakta som är det intressanta samt förmågan att skilja mellan väsentligt
och oväsentligt som utgör kvaliteten i en biografi. 43 I min analys fann jag att Edels och
Nadels teorireflektioner är mer angelägna för biografin än Epteins biografipoetik.
När den första biografin skrivs om en person kan man knappast ur ett historievetenskapligt
forskningsperspektiv välja dekonstruktionen som förstahandsmetod för
39 Larsson, 2003, s. 297-298.
40 Epstein, William H., Recognizing Biography, Philadelphia 1987, s. 34-38.
41 Jfr Nybom, Torsten, Kunskap, politik, samhälle. Essäer om kunskapssyn, universitet och forskningspolitik 1900-
2000, Hargshamn 1997, s. 223.
42 Nadel, 1984, s. 157-174. Om metod och språkstil framhåller han följande: ”The narrative of a biography
should no more be limited to a single stile than a novelist to a single technique. As the subject changes,
matures or alters, the biographer should be permitted the same freedom to shift his method
43 Nadel, 1984, s. 8-9 samt s. 107-109.