Untitled - Åbo Akademi

432
biografiska forskningen inleds. Förförståelsen är inte momentan. Den är total. Biografen
ställer inga frågor, antecknar inga lakuner eller frågetecken. Just denna frågeteckens-
och konfliktlösa personhistoria med sin status quo-psykologi förbinder det senare 1900talets
hagiografier med biografikens äldsta genetiska arv. Den dramatisk-expressiva
metoden interfolierar det interpretativt analytiska greppet – men då endast i meningen
att biografen uppträder som helgonets försvarsadvokat gentemot den oupplysta
omvärlden. 54 Beata Losman sammanfattar denna problematik utmärkt när hon vill föra
in människolivets alla ”om inte” i den biografiska tolkningen:
Som historiker kan jag inte se hennes bana utstakad från barndomen. Det är ju
helgonlegendens tema, men Birgittas långa, omväxlande liv är fyllt av den sortens
oförutsägbara händelser som böjer livet in på nya vägar. 55
Hagiografierna utmärker sig genom att de saknar idéhistoria; de är historiografiskt
hemlösa. De är oinplacerbara i historiens tid och rum, oanfäktade av tankens och
vetenskapens utveckling. Historiesynen rör sig i en ännu högre sfär än den hegelianska
där trots allt brytningar och motsatsspel får rum. Vad Zoepf betecknade som vita (till
skillnad från legend där det mirakulösa dominerar) övergår synbarligen med tiden i
legend, eller förenas begreppsmässigt med definitionen på legend, om idéhistorien inte
tillåts lämna sina avtryck på tolkningen. Legenden karaktäriseras inte enbart genom
mirakulösa inslag och en idealiserande människosyn; den konstitueras dessutom genom
en medveten, eller latent, historiesyn. Den hagiografiska historiesynen i ovanstående
hagiografier är teologiskt märklig: det verkar existera en gudshistoria parallellt – eller
mitt i den mänskliga historien som i en upplyst men isolerad glaskorridor – men
däremot inte genom denna historia eller framväxande genom brytningarna i mänsklighetens
och individens kämpande livshistoria. I biografihistoriografiskt perspektiv står de
ovananalyserade biografierna på orörliga fötter kvar i antiken. Mellan elogium och fram
till epilogen skildrades individen då oftast som oföränderlig till karaktären. Man skulle
inte teckna bilden av en levande, verklig människa utan en idealbild; moralläran gick
före historiska fakta och psykologisk sanning. 56 Kontextuellt kan dessa hagiografiska
neolegender delvis inbäddas i den tyska andliga historieskrivningen bland biografer som
Wilhelm Dilthey och Rudolf Heym där förståelsen byggde på hänvisningar till en högre
plan för mänskligheten. Det hela slutade kring sekelskiftet i en biografik med mytografiska
övertoner som polariserade den isolerade individen mot den fientliga omvärlden. 57
Samma kontraster konstituerar hagiografierna; skribenterna känner harm för all
oförståelse Birgitta möter.
Det skrivs fortsättningsvis legender, eller snarare neolegender, oberoende av vad
den vetenskapliga forskningen visar och bevisar. Det anmärkningsvärda är att
54 ”Djävulens advokat”, som de facto var ett nog så viktigt ämbete under medeltiden och sekler framöver
vid kanonisationsprocesserna, lyser med sin frånvaro. Det är inte utan att man saknar honom!
55 Beata Losman, ”Väckelsepredikanten Birgitta”, Birgitta, hendes værk og hendes klostre i Norden, red. Tore
Nyberg, Odense 1991, s. 10.
56 Kirn, Paul, Das Bild des Menschen in der Geschichtsschreibung von Polybios bis Ranke, Göttingen 1955, s. 28-30,
40-56.
57 Scheuer, Helmut, Biographie. Studien zur Funktion und zum Wandel einer literarischen Gattung vom 18 Jahrhundert
bis zur Gegenwart, Stuttgart 1979, s. 113ff och Larsson, Inger ”Biografiforskning: poetik, politik eller
panorama?”, Nordica, Tidskrift för nordisk teksthistorie og æstetik 6/1989. 1989, s. 29. Det tyska inflytande var
dominant också för flera av Birgittabiografierna. Knut B. Westmans, Lydia Wahlströms och Emilia
Fogelklous biografier är påverkade av den tyska traditionen. Influenserna kunde spåras ännu så sent som
hos Sven Stolpe på 1970-talet, vilket jag noterade ovan.