Untitled - Åbo Akademi

460
allt detta. Biografierna av Lydia Wahlström och Emilia Fogelklou stiger fram i känsliga
seismografer för de samhällspolitiska rörelserna i sin samtid: kvinnorörelsen,
konfessionsdebatten, nationalismen och demokratifrågan. I Knut B. Westmans studie
över Birgitta verkar ytligt sett främst vetenskapliga omtänkningar i svensk teologi
reflekteras. 10 Men en närmare analys av hans Birgittastudie avslöjar hur Svenska kyrkan
uppfattar sig själv, försöker stärka sitt både dogmatiska och kyrkohistoriska
självförtroende vid mötet med hela världen – och framför allt inför den allt
överskuggande katolska kyrkan. Hans studie visar hur man inom kyrkan vill återspegla
sin nya självbild i kristenhetens hela historietradition: i den etiska kallelsemystikens
profetlinje från Gamla testamentet via Kristus, apostlarna, Birgitta, Luther och in i
framtidens svenska kristenhet. På vägen till förändrad historisk identitet ”kidnappas”
några katolska medeltidsvisionärer och profettyper ur historien som pantfångar för att
försäkra och förstärka den egna traditionslinjen. Demarkationslinjen dras nu upp
genom andra terränger med bland annat Birgitta som kompass. Tidslinjen från
reformationens 1500-tal accepteras inte längre av Söderblom och företrädarna för de
nya, historiskt definierade, teologiska premisserna. De protestantiska kyrkorna vägrar att
inta en devot inställning till katolska kyrkan. I stället strukturerar man upp två linjer som
syns ha levat intvinnade i varandra genom historien: uppenbarelsemystiken och
oändlighetsmystiken. Birgitta, och några andra katolska medeltidsmystici, inrangeras av
Westman och Fogelklou i den evangeliska kallelsemystiken med betoning på utåtriktade
och praktisk-etiska kristna gärningar. Den ekumeniska frågan kan börja från början,
d.v.s. från Kristus själv och inte från Martin Luther. Eftersom Svenska kyrkan har
hemortsrätt i hela kyrkan genom den nya omtolkningen och förståelsen av den egna
traditionen får Birgitta en latent och abstrus funktion som ”protestantbirgitta”. Hon är
svensk, fosterländsk, men absolut inte ”reformationens förelöpare”. Begreppet från
Hammerich var känsligt, infekterat. Det skulle undvikas. Under ytan sker ändå en
”smygprotestantisering” av helgonet i något som jag betraktar som Nathan Söderbloms
”inverterade ekumeniprojekt”. De egenskaper som på förhand indefinierats i den
evangeliska självförståelsen fyller ut Birgittas karaktär. I den mån ”katolska” egenskaper
spåras i Birgittabilden skrivs de på den medeltida vidskepelsens konto. Alla biografer
har att starkt behov att markera sin resistens mot katolicismen. Däremot får Birgitta
ytterligare en bruksfunktion som ”katolikbirgitta”. Genom studiet av henne söker
biograferna sin egen konfessionsprofil; man jämför och argumenterar, man väger den
ena konfessionens fördelar mot den andras nackdelar. Birgitta blir ett ”samtalsrum” för
konfessionell självförståelse och ett ”debattrum” för konfrontation med katolsk tro,
tradition och teologi. Resultatet uppvisar en tydlig förnöjsamhet över att tillhöra en
ickeauktoritär och individualistisk gren av kyrkan. Men trevande söker och finner vissa
av biograferna goda egenskaper även inom katolicismen. De kvinnliga biograferna är
öppnare här än de manliga. Biografi för biografi kan man avläsa hur bilden av det
katolska utvecklas genom ny och relevant kunskap och via komparativa omtolkningar.
Sekelskiftesbiografierna över den heliga Birgitta runt 1900 visar hur personhistorien
kan konvergera till det egna samhällets officiella porträtt. Den framträdande
bilden av det svenska helgonet blev ”den fosterländska Birgitta” så som vi mötte henne
i Lydia Wahlströms porträtt, med svagare uttalade reminiscenser hos Westman och
Fogelklou – men i sak lika starkt underförstådda. Det statsidealistiska paradigmet i
historieforskningen dikterade länge inriktning och vetenskapspolitisk korrekthet.
10 Influenserna från den nya tyska historiekritiska teologin, och särskilt från Albert Ritschl, styr den
teologiska tankediskursen och i förlängning den biografiska synen på Birgitta.