Untitled - Åbo Akademi

407
Det säger sig självt att den källkritiskt medvetna och religiöst irrelevante
Furuhagen har en rent profan inställning till Birgittas visioner. 288 Han använder inte
samma begrepp som Sundén, d.v.s. ”förmedveten disposition”, men han anser att den
intensiva introduceringen i de bibliska berättelserna och kristendomens läror, som
Birgitta anammat efter makens död, flammar fram i hennes uppenbarelser. Visionerna
utgör ibland reflexer av samtal, ibland brev och politiska pamfletter. 289 De reflekterar
därmed bilden av Birgitta:
Också när Birgitta blev besviken på någon, brukade det ju resultera i personliga utfall och
hotelser, det finns det flera exempel på. 290
Biografin igenom upprätthåller Furuhagen en annan bild av Birgitta än hennes tidigare
biografer. Den bilden kunde kallas ”brickan i spelet”. Furuhagen visar dels hur Birgitta,
omedvetet och medvetet, agerar som en bricka i maktspelet mellan kung och riksråd,
dels hur prästerskapet använder sig av hennes uppenbarelser samt slutligen hur hon
utnyttjas som propagandabild av de klerikala kretsarna i Rom – med den ovanligt
snabba kanonisationen som följd. 291 Utgångspunkten för hennes profetkarriär ser han,
efter Sundéns hypotes, i de apokalyptiska joachimitiska idéerna och i att magister
Mathias trodde att Birgitta var en av de profeter som skulle signalera ingången till
”andens tidsålder” efter 1260. 292 Detta innebär inte, enligt Furuhagen, att Birgitta skulle
ha varit menlöst enfaldig, tvärtom, men hon var ett omedvetet och självklart offer för
sin egen socialgrupps intressen med sina nedärvda åsikter. 293 Genom sin politiska
profetism kom hon att spela både riksråd och kyrkomakt i händerna. Furuhagen lyfter
fram Birgitta som ”påvekyrkans lydiga dotter”. 294
Det nya i Furuhagens bild är fokuseringen på Birgitta i hennes romerska miljö.
Tiden i Rom gjorde Birgitta till en berömd kvinna och en bricka i kyrkopolitiken. Det
internationella perspektivet dominerar tydligt och klart över det nationella i Furuhagens
legendmaterialet kring Birgittas barndom. Stolpe, 1973, del I, s. 81, talar om det ”tropiskt häftiga religiösa
liv, som växer fram ur Birgittas första barnafromhet”.
288 En kommentar av Furuhagen, som är särskilt intressant, visar att han dessutom utgår från att nutida
människor delar hans syn på religionen som villfarelse eller maktutövning. ”… vi kan inte utan vidare
bedöma medeltidens människor med vår tids måttstock. Vi kan inte utesluta att biskop Alfons, som den
djupt religiösa människa han var, verkligen hade blivit övertygad om att de två visionära kvinnorna var
Guds språkrör – och att även påven skulle uppfatta dem så”. Furuhagen, 1990, s. 184. För mig blir det
oklart varför Furuhagen ofta antyder Birgittas religiositet som ett ”rollspel” medan Alfons tillerkänns en
uppriktig religiositet. Varför kontextualiseras inte hennes utveckling konsekvent mot en äkta religiös
övertygelse?
289 Furuhagen, 1990, s. 54. Jfr med Sundén, 1973, s. 198.
290 Denna sida hos Birgitta framhålls starkt av Sven Stolpe. Furuhagen, 1990, s. 155 samt Stolpe, 1973, del
1, t.ex. s. 190, 201, Ännu starkare möter vi den i Tor Andræs syn på Birgitta i Till mystikens psykologi där han
apropå Birgitta talar om ”böjelsen att bland sig i andras förhållanden, beställsamheten, påflugenheten,
hänsynslösheten”. Andræ, 1926, s. 318-319.
291 Furuhagen, 1990, t.ex. s. 11, 182, 184, 192.
292 Även här ser vi en influens från Sundéns Birgittabiografi, som tar ansats i de apokalyptiska idéerna hos
abboten Joachim av Fiore från 1100-talet. I samtiden var många benägna att se den nya orden, och den nya
ledaren, som abboten profeterade om i det brödraskap som instiftades av Franciskus. Furuhagen, 1990, s.
55 samt Sundén, 1973, s. 11-17.
293 Här noterar jag en tydlig kontrabild till Klockars politiska tolkning. Jfr Klockars, 1973, s. 163.
294 Furuhagen, 1990, s. 80. Epitetet återkommer i Furuhagens Rom. Människor och marmor. En krönika över den
eviga staden under 2000 år, Stockholm 2000, s. 181. I detta kapitel om Birgitta omtalas hon konsekvent som
”sierskan”. Som påvens lydiga dotter, och adelsdam, hade Birgitta inget till övers för Cola di Rienzos och
Petrarcas dröm om att göra Rom till en demokratisk republik, kommenterar Furuhagen, 2000, s. 181.