Untitled - Åbo Akademi

486
psykoanalytiskt underbyggda tolkningar hos Tor Andræ, Hjalmar Sundén och, om än
inte fullföljt, också hos Sven Stolpe.
Ett noterbart inslag i biografiernas historiografi är den sega plutarkiska traditionen
av dubbelkaraktäristik och anekdotanvändning. Denna tradition ingår i samtliga 1800talsbiografier
och är grundläggande också i Knut B. Westmans Birgitta-studier. Den odlas
vidare av Emilia Fogelklou, Toni Schmid, Hjalmar Sundén och frodas i Sven Stolpes
biografi. Jag tror att vi dessutom kan se det flitiga bruket av legendinslag som en
traderande uppföljning av den antika traditionen av anekdoter i biografiskrivning.
Många av biograferna är medvetna om det starkt överdrivna, kanske alltid inte ens
sanningsinfluerade, i legendmaterialet, men strör ändå in berättelserna som pikanta och
måleriska inslag i biografin. Vi ser denna funktion för legendstoffet ändå fram till Birger
Berghs biografi, men han gör ibland egna avvikande, delvis avslöjande och humoristiskironiska,
tolkningar av berättelserna.
Beträffande Birgittabilden kan vi iaktta några milstolpar som de övriga biograferna
kretsar kring. Först har vi Friedrich Hammerichs medeltidsmuseum med Birgitta som
aktör. Fries, Wahlström och Schück rör sig inom denna kyrkohistorikers för tiden
mycket gedigna forskningsfält. Grundsynen är historicistisk men medeltiden är en
främmande epok som forskningsvägen måste kartläggas mycket grundligt för att
förståelse skall kunna uppnås. Följande milstolpe är den nya teologin och i synnerhet
Söderbloms profet- och mystikdefinition med åtföljande vitlistiska historiesyn och
tanken om uppenbarelsen som ”historien i historien”. Det transcendentala inslaget är
genomströmmande. Kring Söderbloms teologi och kyrkosyn fylkas Knut B. Westmans
och Emilia Fogelklous Birgittabilder. Här hittar vi delvis även Gustaf Bergström. En
koncentration kring den schückska änkebilden eller den erotiserade och neurofysiologiskt
grundade bilden styr ett flertal psykologiserande Birgitta-analyser, allt från
Andræs bild i Om mystikens besatthet till Hjalmar Sundén, Sven Stolpe och Hans
Furuhagen. Det källkritiskt personhistoriska studiet börjar från Henrik Schück och
Richard Steffen och går genom Toni Schmids och Birgit Klockars fram till Hans
Furuhagens verk.
Vetenskapssociologiskt är min studie avslöjande. Det tycks etablera sig
inomtextuella, inombiografiska, hierarkier. De biografer, som ansluter sig till den
objektiva och akademiska stilen håller en skarp distans till de mer populärvetenskapliga
biograferna. Däremot korrigerar de ofta dessa biografier utan namns nämnande. De
mer populärvetenskapliga biograferna däremot kommunicerar öppet och frimodigt med
de mer vetenskapligt drivna biograferna. En både öppen och latent polemik lever sitt
eget liv i biografierna. Några av de mest frekventa frågorna rör Birgittas författarskap
och biktfädernas inverkan på texterna, Birgittas katolska eller proevangeliska karaktär,
hennes mystikertyp och arten av hennes revelatoriska upplevelser, när och varför
hennes visioner började tillta i omfång och intensitet, relationen till kung Magnus,
hennes politiska influenser efter 1350, personidentifieringar i revelationerna, kanonisationsprocessens
förlopp och dateringen av klosterplanerna.