Untitled - Åbo Akademi

285
Trots denna anmärkning lyfter Fogelklous själsporträtt ställvis över hagiografin som
genre. Verkligheten vittrar inte bort: Birgitta förblir jordiskt konkret. Det legendartade
återges relativt neutralt och naturligt förklarat. 242 Det samma gäller relikerna som
Fogelklou nyktert inplacerar i sitt sammanhang. 243 Hon återger gärna och ofta delar ur
legendmaterialet, men hon framställer aldrig berättelserna som orealistiska under utan
låter läsaren själv ta ställning till förståelsen av undren i sin kontext. 244 I detaljer är
Fogelklou saklig, i biografisk förståelse glider hon in i pyskologiserande hagiografi.
Jag ser trots detta ingen anledning att definiera Emilia Fogelklou som enbart
hagiograf. Fogelklou har varken samma oproblematiserade uppfattning om historisk tid
eller samma psykologiska naivism som de renodlat modernhagiografiska Birgittabiograferna.
245 I text och tolkning framträder egna forskningsinslag och nyskapande beläsenhet.
Hon ger en självständig biografisk bildbelysning av biografisubjektet. Hon tecknar
psykologiska mönster och utvecklingslinjer där Birgittas komplicerade sidor inte förtigs.
Spänningar inom biografisubjektet och komplikationer i relationerna iakttas. Fogelklou
artikulerar dessutom ett medvetande om att visionerna faller tillbaka på Birgittas egna
predikament. Hon gör reflektioner om sin egen roll som forskare/biograf. Hon
upprättar nya tolkningskategorier och tolkningsmönster. Biografin är visserligen en
eulogi, beundran och identifikation med biografisubjektet 246 är uppenbara, uppbyggelsetendensen
(både den andliga och den kvinnoemancipatoriska) är framträdande, men
Birgitta görs inte enbart till en helgonidol och ett kärl för andlighet. De hagiografiska
dragen räcker inte till för att karaktärisera biografin som en renodlad hagiografi. 247
Framför allt skiljer sig Fogelklous biografi från hagiografierna genom sin karaktär av
psykologisk utvecklingsbiografi. Birgitta är, jämförd med 1800-talets biografiska konventioner,
en upptäcktsfärd i tidigare obekanta själsliga, andliga och mentalitetsmässiga
regioner, även om vi fortfarande igenkänner de återgivnings- eller åminnelsemotiveringar
som präglade Fries, Bergströms och Wahlströms Birgittaporträtt. Även den andra
motiveringen, tanken på biografins exempelfunktion som minneskonstitution av en
moralmodell med didaktiskt värde för läsaren, dikterar det biografiska närmelsesättet.
helgonskap är strikt sett ett kyrkans utmärkelsetecken. Zoepf, Ludwig, Das Heiligenleben im 10. Jahrhundert,
Leipzig/Berlin 1908, s. 63f. Om Fogelklous syn på legender som källmaterial, se Fogelklou, 1919, s. 26-28.
Fogelklou apostroferar Goethe här.
242 Fogelklou, 1919, t.ex. s. 171, 184.
243 Fogelklou, 1919, t.ex. s. 191-192.
244 Fogelklou, 1919, se t.ex. s. 124 där det kort och sakligt redogörs för Birgittas förmåga att förutse död
eller s. 27 angående den moderslösa Birgittas syner där Fogelklou med psykologisk sensibilitet förklarar:
”Det faller sig av sig självt att saknad och längtan alltjämt hållit portarna vidöppna från den synliga världen
till den inre osynliga”.
245 De första meningarna i biografin anslår den ton som ljuder verket igenom: ”Inför en skapande själ av
utpräglat tidskynne som Birgittas är det av vikt, både att kunna skilja de säreget personliga dragen från de
tidsbestämda och att lyssna fram disharmoni eller samklang dem emellan. För detta ändamål måste vi söka
få Birgittas bild inställd mot en bakgrund av karaktäristiskt medeltida själsdrag och förnimmelseformer”.
Fogelklou, 1919, s. 9.
246 Identifikation i den biografiska förståelsetolkningen ser jag inte som ett problem i sig. Jag delar Mats
Furbergs reflektion i Du, Stockholm 1999, s. 47 där han skriver: ”normala människobarn är predisponerade
att söka och, om de skall bli kvar, finna varelser som är någorlunda de samma över tid, som alltså är vad
filosofer kalla genidentiska. Min tro är att denna predisposition är nödvändig för överlevnad. Den kan vara
en av de många saker man anspelar på när människan kallas en ”historisk” varelse. Blott som
omhändertagen i det förflutna kan hon ha överlevt till nu”.
247 I den mån Fogelklous levnadsteckning bär hagiografins drag påminner den inte om den senare
hagiografin utan snarare den tidigmedeltida, realistiska, formen för vitaframställningar där kyrkans martyrer,
predikanter och heliga hedras. Jfr Romain, 1948, s. 25-26.