Untitled - Åbo Akademi

139
Upp ur den nationalromantiska historieböljan steg drömmen om medeltiden.
August Strindberg, Verner von Heidenstam, Viktor Rydberg och Selma Lagerlöf och
många andra inspirerades av historiska, ofta medeltida, motiv i sin skönlitterära produktion.
Strindberg sökte gestalter ur personhistorien för sina dramer Mäster Olof, Gustaf
Vasa, Karl XII och Kristina. Birgitta är en av huvudpersonerna i Folkungasagan där hon
framställs mer eller mindre som en satmara. 145 Verner von Heidenstams östgötaromaner
Birgittas pilgrimsfärd, Folke Filbyter och Bjälboarvet är andra exempel på medeltidsförankring
i skönlitteraturen. Ett centralmotiv i Heidenstams roman om Birgitta är resan
bort och längtan hem, en känsla som kan återfinnas också hos andra heidenstamska
gestalter som t.ex. Hans Alienius och drottning Kristina. 146 Som kuriositet, eller
eventuellt som distinktion mellan frihet i fantasi och allvar i nationalismens historiesyn,
kan man påminna sig om att Heidenstam gärna skapade en romanfigur av Birgitta, men
inte ville hålla föredrag om henne. På förfrågan valde han hellre Gustav Vasa med
kommentaren ” … och så är han ett manfolk”. 147
Personer ur det förflutna, historiska platser, fornminnen, byggnader fokuserades
och lyftes fram i det intresse för medeltiden, som blev en ingrediens i svensk konst och
vetenskap under 1800-talets slut och en bit in i följande sekel. I medeltiden sökte man
det särpräglat svenska. Motiven hittade man såväl i fiktiva som i verkliga personligheter.
Men också den folkliga kulturen och hembygden inneslöts i den nationalromantiska
strömningen. ”Så smälte drömmen om medeltiden för många samman med både det
nationella och det provinsiella romantiska idealet”, summerar Agneta af Jochnik
Östborn. 148
Dragningen till det förflutna, med sin personkoncentration och sitt ”tronande på
minnen från fornstora dar”, tog sig många andra uttryck. Som exempel kan nämnas
förslaget att resa en staty för att komplettera det nya riksdagshuset. Diskussioner hade
väckts i slutet av 1899 när Aftonbladet efterlyste framträdande kulturpersonligheters,
politikers, konstnärers, historikers och konst- och litteraturvetares åsikt i frågan. Ett
trettiotal svar presenterades i tidningen under rubriken ”En statyfråga”. Trots olika
historiska personfavoriteter som presumtiva statymodeller framstod det nationalistiskideologiska
idiomet tydligt och klart. Nationalmuseums chef Gustaf Upmark samman-
skönlitteratur kan nämnas Heidenstam. När han reste i Karl XII:s spår till Bender och Poltava för att skriva
sin roman om kungen (Karolinerna, del 1-2, 1897-1898) hade han Fryxells historia med sig.
145 I ett utkast till sina dramer tecknade Strindberg apropå Birgitta följande lapidarisk-psykologiska porträtt:
”Birgitta. Oregerlig kvinna. Den härsklystna emancipissan: fick smörj som barn därför att hon var
högfärdig. Profeterar, men klickar”. I ett senare utkast läser vi: ”Av denna osympatiska kvinna gjorde jag
efter urkunderna den oregerliga tossa som nu finnes i dramat, ehuru jag till hennes ära lät henne vakna till
klarhet om sin fjollighet och sitt högmod”. Strindberg, August, Samlade verk (Nationalupplagan), 41,
Folkungasagan, Gustaf Vasas, Erik XIV, red. G. Ollén, 1992, s. 486f.
146 I detta sammanhang uppehåller jag mig inte vid brytningen mellan 80-talismen och 90-talismen i svensk
litteratur. Historiska temata och medeltidsmotiv intresserade författare från de båda litterära riktningarna.
Om Selma Lagerlöfs syn på Birgitta kan ändå noteras att den verkar fluktuera och liknar resultatet av en
inre brottning. I utkasten till det tal som Selma Lagerlöf höll över Birgitta ser Elin Wägner en väg från en
ren skepsis inför uppenbarelserna in i en rationell freudiansk förklaring av dem för att därefter överraskad
möta en lagerlöfsk ”ny och härligare innebörd av begreppet det omedvetna: det levande livet självt så som
det röjs hos de utvalda”, Hon talar i sammanhanget om ”verklighetens kupa”. Se Wägner, Elin, Selma
Lagerlöf. Från Jerusalem till Mårbacka, Stockholm 1943, s. 185ff.
147 Böök, Fredrik, Verner von Heidenstam, del 2, Stockholm 1946, s. 61ff. Som en kuriös jämförelse kan
tilläggas att Böök beskriver Heidenstams Birgitta, II, s. 198 som ”handlingsmänniska och hövding på
samma gång som helgon”.
148 af Jochnick Östborn, 1999, s. 15.