Untitled - Åbo Akademi

447
Steffen läser Birgittas relation till Magnus Eriksson med tendenskritisk blick.
Birgitta tillhörde den alltid trotsiga aristokratin och hennes uppenbarelser skall bedömas
ur noblessens sturska synvinkel. Magnus svängde mellan ytterligheter i sin fromhet.
Detta irriterade Birgitta. Men trots det stundvis spända förhållandet fortsätter hon att ge
konungen råd. Magnus stod inte bortom allt hopp och tonen i breven till honom är inte
lika våldsam som utfallen mot några av påvarna. 117
Tiden i Rom skildras relativt utförligt när det gäller politik, personer och allmän
bakgrundsteckning. När Birgitta nalkas döden efter pilgrimsfärden till det heliga landet,
noterar Steffen:
Det berättas, att Birgitta under denna sista tid skall hafva haft att kämpa mot mörka syner,
mot tankar och känslor, hvilka för henne tett sig som djävulens frestelser. Kanske har det
ej varit annat än en förklarlig längtan efter någon hvila, bekvämlighet och omvårdnad. 118
Steffens biografiska slutplädering reflekterar en kluven bild. Han imponeras varken av
helgonets kunskap eller teologiska lärdom, men säger att hon är en mer än vanligt
begåvad kvinna som under sitt liv ”ej kunnat undgå att inhämta hvarjehanda”. Därför
återför han bestämt uppenbarelserna på hennes egna predikament.
Helt visst förråda hennes skrifter icke så litet vetande. Men detta gäller ungefär lika mycket
om det profana som det teologiska i dem. /…/ Till och med femte boken, som väl skulle
vara hennes egentligen lärda verk, vittnar mindre om lärdom, än om fintlighet, stundom
sänkande sig till klyftighet, stundom höjande sig till skarpsinne, men af egentlig lärdom
finnes där knappast mera än hvad som mycket väl kunnat inhämtas under ett par samtal,
eller hvad som låg i medeltidens hela teologiska atmosfär. 119
Den psykologiska tolkningen av Birgitta är lika dualistisk som hennes Uppenbarelser.
Steffen menar att hon ofta verkar större i hatet och förbannelsen än i kärleken och
förbarmandet. Men, påpekar han, även om hon är förfärlig i sin vrede så finns ingenting
så rysligt att det inte kan förlåtas om viljan till ånger är uppriktig. Endast förhärdelsen är
oförlåtlig. Birgittas ”vekare och mera kvinnliga drag” är visserligen inte omedelbart
framträdande men de gömmer sig där längst inne. Hon känner sig blyg och otillräcklig
emellanåt och hon ”vill blifva älskad af sin omgivning”.
Och hennes sorgebarn och hjärtebarn Karl, ett världens barn, är inte många dagar i
skärselden. Men huru kvinnligt, huru förlåtligt är icke åtminstone det sistnämnda? Skulle vi
ens önska det annorlunda. 120
Steffen tar avstånd från Hammerichs protestantiska tolkning av Birgitta som förreformator.
Hon var ingen ”reformationens förelöpare” om vi skall behålla meningen i det
ordet, understryker han. Birgitta ville att kyrkan skulle göra allvar av sin stora uppgift,
men hon ville sammanföra alla kristna – inte verka för en brytning. 121 Birgitta sysslade
117 Steffen, 1909, s. XIII-XVI.
118 Steffen, 1909, s. XXIX.
119 Steffen, 1909, s. XXXVII.
120 Steffen, 1909, s. XXXIX.
121 Steffen, 1909, s. XXXVIII.