Untitled - Åbo Akademi

343
Birgitta. I den mån detta förekommer riktas kompassen mot den gemensamma kristna
tron som både världsbild och existentialistiskt livsval. Biografen drivs av en ”snällhetsexeges”;
ett uppriktigt sökande efter en djupare förståelse genomsyrar analysen. En
distinktion mellan empati och identifikation/projicering kan alltså noteras. Affinitiv
identifikation saknas helt. 545 Sundén bemöter Birgitta ömsom som ett objekt, ömsom
som ett subjekt. I hans psykobiografiska analys ges hon en bruksfunktion för att bevisa
teoriernas giltighet som grund för generell människoförståelsen genom seklerna. På den
analysnivån behandlas hon som ett objekt. I följsamheten inför hennes andliga utveckling
skymtar stundom ett subjekt fram i biografin som rör sig på egna ben bredvid
biografen.
Sundén verkar sätta tilltro till psykoanalysens möjlighet att ta emot en historisk
person som analysand även om personen i fråga kommer ända från medeltiden. Hela
biografin signalerar tillit och självförtroende inför psykobiografin som form. Men i
slutpläderingen kommer ett credo som ekar ut ur det psykobiografiska perspektivet mot
ett annat, större:
För oss som lever i en tid vars tänkesätt präglas av Marx och Freud är kanske det
märkligaste med Birgittas liv, att vi, då vi studerar det med så stor frihet från Acta et
Processus, som vi i dessa studier tillåtit oss att göra, tydligt tycker oss se hur hennes
himmelske brudgum löser ormungens komplexfyllda moder ur sinnlighetens självupptagenhet,
lär den bördsstolta damen att i varje människa se en jämlike och tillsäger den rika
kvinnan att egendom är stöld. Det märkliga är att Birgitta lär och lyder. Det finns tydligen
starkare krafter än driftslivets komplikationer och klasstillhörighetens determinerande
tendenser. 546
I biografin utnämner Sundén jungfru Maria till den förträffligaste bland psykiatriker.
Detta antyder att biografen inte vill proklamera en sluten freudiansk människosyn utan
en större bild av människan i treenigheten kropp-själ-ande. 547 Den överväldigande
bevisföringen i biografin utgörs inte endast av den blottade bilden av Birgitta eller
illuminationsförsöken av det undermedvetnas mörka källare, med drifter och förträngningar
som kreerande faktorer till de visionära tillstånden. Visst finns allt detta med i
biografin som förklaring till Birgittas syner och tankar, inklusive Eros i både sublimerad
och osublimerad sexualitet. Men de psykobiografiska vinklingarna är inte ett avslöjande
självändamål. När blottläggningen är överstånden presenterar Sundén sin egen
övertygelse: religionen är en förlöserska, religionen är ingen illusion.
Man kan undra om Birgittastudiet är ett medel i polemiken mot en i Sundéns tycke
alltför trång psykoanalytisk människosyn. Redan i Människan och religionen argumenterar
han mot synen på religionen som illusion. Lika intensivt går han åt en dogmatisk
teologi. Den uttunnas, säger han, när man inte beaktar religionen som ett brett psykiskt
perceptionsfält där rollövertagningarna och det dialogiska schemat har en avgörande
betydelse. Religionen som rollspel innebär inte ett spelmönster. Sundén ser rollen som
både referensram och relationsskapare. 548 Det ljudligaste ekot ur denna psykobiografi är
författarens behov att finna en syntes mellan den moderna psykoanalytiska och materialistiska
människosynen och religionen. Det han bekänner är inte en dogmatisk tro, inte
en gudsbild av det ena eller det andra definierbara slaget. Genom sitt biografiobjekt
545 Jfr Rollyson, 2002, s. 366 och Larsson 2003, s. 19-22.
546 Sundén, 1973, s. 228-229.
547 Sundén, 1973, s. 113.
548 Sundén, 1961, s. 31-34, 41-42, 50-57