Untitled - Åbo Akademi

365
I historiografiskt perspektiv ser vi det nya hos Schmid i hennes djupreligiösa
förståelse av Birgitta som paras med en jordförankrad realistisk människosyn.
Identifieringen av en viss humor hos Birgitta är anmärkningsvärd:
Birgitta Birgersdotter är ingen eterisk varelse. Hon tycker om god mat. Krig och
världshändelser hör hon gärna talas om. Hon känner sig icke nog allvarlig, och har svårt
för att utrota all falsk kärlek. Sunt förnuft värdesättes av henne, hon frestas tro sina sinnen
i stället för otroliga ting. Hon godtar icke en relik utan vidare som äkta, låt vara att hennes
undersökningsmetoder icke äro lika våra. Obestämdhet och obeslutsamhet har hon intet
tålamod med, och hennes egna råd äro ofta jordbundna och praktiska. Hon vill gärna ha
någon säkerhet för morgondagen, och det innebär en stor självövervinnelse för henne, att
hon för någon tid underkastar sig fattigdomens konsekvenser. Hon har ett svårtyglat
temperament och är snar till vrede. Ett sunt sinne för det uppnåeliga paras med bister
humor, och in i det sista okuvlig viljestyrka. Att hon påverkas av drömmar, och blir på
dåligt humör efter dåliga sådana, förändrar icke bilden; detsamma kan ännu hända vem
som helst. 78
Schmid markerar tydligt att hon omfattar weibullianismens vetenskapssyn, teoretiska
utgångspunkt och forskningsmetoder. Hon lyfter fram de mer krassa sidorna av
Birgittas helgonförklaring och analyserar vilka intressen som styrde de olika fraktionerna.
Även Birgittas egna handlingar ses ibland i ljuset av en planenlig intressekamp.
Inringandet av motivkretsarna är primära i analysen och influerar den biografiska bilden
av det svenska helgonet. 79 Sättet att söka svar på de personhistoriska frågorna utgår från
det weibullska makt- och intresseperspektivet. Ett undantag kan noteras: Schmid
poängterar uttryckligen att Birgittas drivkraft är en ”stor idé”. 80 Även Schmids syn på
Birgittas revelationer återspeglar en nykter realism:
Det är inga oreflekterat upplevda stämningsbilder. Problemen uppdagas, dåtidens aktuella
problem, och granskas: den obefläckade avlelsen, bebådelsen, födelsen, döden och
upptagningen bland de saliga. En lösning sökes. Man får ett starkt intryck av att den
färdiga bilden, den slutligt formade synen, framträder först då detta tankearbete är
genomfört. 81
Schmids åsikt är att revelationerna oftast är förankrade i konkreta händelser i Birgittas
liv. Texterna faller tillbaka på hennes egna predikament. Det är Birgitta som går in i
seendet och det intellektuella problemlösningsarbetet. Synerna kommer inte till henne. 82
78 Schmid, 1940, s. 148-150. Det ”världsliga” hos Birgitta framhålls ett flertal gånger, bl.a. genom hennes
starka sinne för skönhet. Också Fogelklou påtalar Birgittas ”torra humor”, Fogelklou, Emilia, Birgitta,
Stockholm 1919, s. 213, 218, 226. Värt att notera är att manliga biografier inte upptäcker Birgittas bistert
humoristiska och burleska sidor.
79 Schmid, 1940, särskilt s. 7-34, 45, 50, 65-66, 77. Om den historiske aktörens vårdande av sina egna
intressen som utgångspunkt för Weibulls analys se Björk, Ragnar, Den historiska argumenteringen. Konstruktion,
narration och kolligation – förklaringsresonemang hos Nils Ahnlund och Erik Lönnroth, Uppsala 1983, s. 23.
80 Schmid, 1940, s. 169-170. I artikeln ”Humanistiska forskningstraditioner i Sverige”. Kritiska och
historiska perspektiv”, 1978, s. 42-51, ger S-E Liedman en analys av den weibullska aktörssynen, som jag
hänför min analys av Schmids Birgittabild till.
81 Schmid, 1940, s. 110.
82 Schmid, 1940, s. 183. Här avviker Schmid från Fogelklou och Westman som utgår från ett känslostarkt
visionärt medvetande hos Birgitta – för att inte tala om både Hammerich och Schück som ser nervösa
ryckningar, hysteriska drag och obalanserad psykisk grundkonstitution. Westman, 1911, s. 75-76, 107-108