Untitled - Åbo Akademi

uteslutas som seriös biografiteknik. Däremot är de teoretiska och metodiska grundvalar
som eliminerar individen förhoppningsvis passé.
Biografirenässansen kraftfullhet gjorde att historikern Göran B. Nilsson i slutet av
1990-talet kunde yrka på att biografin skall utkoras till spjutspetsforskning. Motiveringen
var att levnadsteckningen är historieskrivningens humanistiska grundgenre. Detta
trots överväldigande metodproblem, vetenskapliga fallgropar och det faktum att genren
drar till sig ”dödsföraktande amatörer som magneten drar järnet”, vilket gör den ännu
mera suspekt i professionella historikers ögon. Många biografiska projekt har kommit
av sig, enligt Nilsson, på grund av både ”den late hermeneutikern” som ofta hamnar i
hagiografi, ideologiproduktion och litterär medaljgjutning och strukturalisten som anser
varje individ vara utbytbart ointressant. Nilsson säger sig inta en mellanposition:
individen är inte ointressant eftersom framträdande män och kvinnor har kunnat ha en
ovanligt god insikt i samhällssystemen. ”Om strukturalisterna studerar strukturerna med
hjälp av eftervärldens teoretiska bjässar, så har jag studerat strukturerna med hjälp av
samtida aktörers teorier”, skriver han. 179
Det nya intresset för biografin handlar eventuellt inte enbart om accelererande
individualism som trend från slutet av 1900-talet. I de vetenskapliga rummen har
aktörsanalysen inte bara blivit rumsren utan dessutom både populär och intressant.
4.3 Mellan celler och stjärnbilder?
Fastän historikerna inte har skrivit in sig i biografins teori- och metodforskning i lika
hög grad som litteraturvetarna har flera historiker lyft fram livshistoria/personhistoria
som en form av historievetenskapen och analyserat biografins särart. Nedan återger jag
några historikers hållpunkter i diskussionen.
I essän ”Det biografiska synsättet” har Erik Lönnroth inledningsvis en bedrägligt
enkel formulering. Tanken har dock en livskraftig rot. Jag tror att den visar att livshistoria
inte har satts på distans eller utdaterats bland historiker enbart på grund av teori- och
metodfrågor. ”Temat jag skall behandla”, skriver han, ”är sättet att skriva biografier så
att de blir meningsfulla (min. kurs.). Det vill säga varken en krönika om en bemärkt mans
eller kvinnas dagliga arbete eller en skvallerkrönika om samma persons privatliv”. 180
Att notera är att Erik Lönnroth genomgående väljer att tala om ”det biografiska
synsättet” inom historieforskningen – även då det uttryckligen rör sig om biografin som
helbiografi. I likhet med många andra professionella historiker påbörjade han inte sitt
eget arbete (om Gustav III) utifrån avsikten att skriva en biografi. Han ville försöka
”förstå det obegripliga i ett stort händelseförlopp”. Kungen var snarare metod och medel
för forskning och förståelse än ett mål eller motor. I essän konstaterar Lönnroth att det
tidigare fanns bara två olika sätt att skildra svenska kungar, drottningar, krigare och
statsmän. Det ena sättet var att följa personens liv från vaggan till graven likt en
historiekatalog med en värderande summering på slutet. Det andra sättet gick ut på att
göra personen till ett exempel på en bestämd typ eller egenskap. Den senare kallar han
”de förutfattade meningarnas art av personskildringar” och tillägger att historieskrivning
som går ut på ”att göra korpen vit” inte är seriös historievetenskap – trots att metoden
inte är utdöd. 181
179 Jämför mitt resonemang med Ambjörnsson, m.fl, i Att skriva människan, 1997, s. 9. Se även Nilsson,
Göran B., ”Biografi som spjutspetsforskning” i samma antologi, s. 19-31.
180 Lönnroth, Erik, ”Det biografiska synsättet”, Att skriva människan. Essäer om biografin som livshistoria och
vetenskapliga genre, red. R. Ambjörnsson, P: Ringby, S. Åkerman, Stockholm 1997, s. 187.
181 Lönnroth, 1997, s. 187ff.
77