Untitled - Åbo Akademi

2.2 Birgittabild
I förordet till Birgittabiografin skriver Emilia Fogelklou:
289
Sambandet mellan Birgittas religiösa liv och hennes kvinnomedvetenhet var från början
mitt huvudintresse /.../ Uppenbarelserna har varit den urkund, som jag åter och åter
genomsökt på latin och på fornsvenska, för att i möjligast mesta mån låta Birgitta själv få
tolka Birgitta.
Genom fördjupade verkläsningar söker Fogelklou sig fram till en bild av Birgitta. Bilden
tydliggörs när man räknar de mest återkommande epiteten i levnadsteckningen. Vi
möter den imposanta ”själamodern” och ”profeten”/”förkunnaren”. Epitetet ”mor”,
enskilt eller i sammansatt form som läromor, själamor, barmhärtighetens mor, gammal
vis mor, återkommer ett trettiotal gånger som attribut till Birgitta. 268 Hänvisningar till
moderligheten, är närmast oräkneliga. Ibland förekommer de mångfaldigt på varje
siduppslag. Sammanlagt stiger de till långt över hundratalet. 269 Fogelklou tecknar
Birgitta till en medeltidens ”socialarbetare”, som i stor skala utförde karitativt arbete i
hela bygden eftersom ”allt förtryckt och förtrampat finner sitt värn i henne.” Hennes
människointresse och moderlighet är obegränsade när det gäller tiggare, skökor, sjuka
och alla vilsekomna. Hela världen är hennes familj, enligt Fogelklou. Modersvärmen
sträcker sig sökande mot varje själ. 270
Stort är Birgittas moderssköte. Hednavärldens skaror bär hon. Judarna bär hon, och
kyrkan bär hon. Helvete, himmel och avgrund bär hon. 271
Förkunnargärningen uttrycker essentiellt inte en annan verksamhet än modersvärvet.
Profetkallelsen- och kallet följer automatiskt ur Birgittas starka moderskänsla. Efter att
ha stängt in sig i ”självkännedomens cell” erhåller hon förmågan att hantera människohjärtan.
Genom själarannsakan lär hon sig att blotta allt människodjävulskt; hon har
268 Fogelklou, 1919, s. 40, 43, 63, 67, 107, 109, 140, 142, 149, 164, 167, 198, 227, 230, 247-248. Fogelklou
kallar Birgitta ofta för ”mor Birgitta”.
269 Vid en genomräkning har jag funnit lederna ”moder” eller ”mor” 84 gånger, vilket är en hög frekvens i
en biografi på 248 sidor. Orden används även i samband med Maria. Ytterligare finns en stor mängd
omskrivningar som uttryck för det moderliga hos Birgitta. Fogelklou, 1919, t.ex. s. 34-40, 62, 67, 107, 114,
140, 145-147, 149, 198, 221. Birgittaskulpturen i Vadstena står modell för Fogelklous bild: ”Vi riktigt ser
för oss den avrundat, fryntliga, hemtrevligt monumentala Birgitta från träskulpturen i Vadstena, hon vars
bortfallna husmodershänder kan tänkas stöpa ljus eller lappa kläder i denna världen, på samma gång som
hon välver i sin själ de stora synerna från den andra”. Fogelklou, 1919, s. 225.
270 Textavsnitten, s. 44-46 i Fogelklou, 1919, får exemplifiera retoriken. Fogelklou drar ofta en
engångshändelse ur källmaterialet och förstorar det antingen till verksamhet i stor skala eller till en konstant
egenskap hos Birgitta. Se också s. 40, 45, 78, 82, 112-115, 118, 146-147, 167, 185, 206. Berättelsen, som i
andra biografier anförs som exempel på Birgittas omsorg om fattiga, nämligen att hon inte nändes väcka
husfolket under en resa mitt i vintern nattetid för att begära gästning, citeras också av Fogelklou, s. 41.
Händelsen ses som ett tecken på att Birgitta hade en ”outsläcklig medkänsla för småfolket”. Bakgrunden
torde vara skärpningen i lagstiftningen på denna punkt i Magnus Eriksson lagrevision.
271 Fogelklou, 1919, s. 167.