Untitled - Åbo Akademi

415
av patetik. Vi ser visserligen en ny agitatorisk aktivism i små grupper och i ensaksrörelser
på lokal- och kommunalplan, men den kristet impregnerade ideologi, som
propagerar en samhällreform i stor skala, och där Birgitta används som banérförare, är
för tillfället förbrukad och obsolet. Furuhagens biografi reflekterar det rationaliserade
samhälle, som samtiden kritiserade, och där man inte endast levde sekulariserat utan
alltmer hade börjat leva i en tro på sekulariseringen.
Om vi följer de postmoderna trenderna kring 1990 när Furuhagen publicerade
Furstinnan av Närke syns hans biografi fackmässigt ortodox i sin traditionella historiekritiskhet.
Även den delvis nyhistoricistiska trenden i sökandet efter den kollektiva
historien, synliggjord bland annat i museiutställningen Den Svenska Historien 1993, rör
sig fjärran från Furuhagens syn på historien och historievetenskapen. 327 I programförklaringen
till denna utställning ingick förhoppningen om att ökade kunskaper i historia
skulle bidra till sammanhållning och enhet i det svenska samhället. Utställningen skulle
bidra till att förklara nuet och hur Sverige hade vuxit fram under tidens lopp. Sammanhangen,
belysningen av betydelsefulla personer och händelser prioriterades framom
strödda glimtar av det förflutna. Utställningen skulle bilda en folkrörelse för ett nytt
intresse för det förflutna genom att väcka känslor, inlevelse, identifikation, engagemang
och opinion. Ytterligare skulle museisatsningen ställa kontrafaktiska frågor, uppmuntra
igenkännande och närkontakt med historien, presentera olika perspektiv på samma
händelseförlopp. I ett försök att ställa sig ovanom politiska, ideologiska och etniska
motsättningar pläderades det till och med för en nationell identitet som, oavsett etniskt
bakgrund, omfattade alla. 328 Denna existentiella och emancipatoriska syn på historiebruket
återfinns inte i Furuhagens biografi. Snarare hör han hemma i det icke-bruk av
historien som i Alf W. Johansson historiografiska genomgång skulle ha kännetecknat
tiden fram till 1989. Hans objektiverande vetenskapliga historiebruk, värderingsfriheten
och det politiska och ideologiska oberoendet talar för detta. 329 Hans syn på individens
betydelse i historievetenskapen och det biografiska projektet som en väg att synliggöra
historiska skeenden pekar däremot framåt.
3.4 Förmedlingsrummets ekoeffekt
I den postmodernistiska epoken går det, enligt vissa uttolkare, inte längre att
upprätthålla illusionen om historia som vetenskap. Denna ”sanning” om att ”historien
är slut” (Baudillard) har inneburit att en rad intellektuella, epistemologiska och moraliska
konventioner kring det tidigare kunskapssökandet, med sina rötter i upplysningsfilosofi,
har börjat betraktas som mer eller mindre föråldrade. De har förlorat sin
ställning som överordnade regulativa principer i fråga om metoder, vetenskapsteori och
kunskapsintresse. Det handlar inte enbart om ett normaltrivialt faktum att kultur- och
samhällsvetenskaperna självklart redefinierar sina frågeställningar, problemformuleringar
och ämnesinriktning med hänsyn till tidens krav. Det övergripande budskapet är att
samhällsförändringarna nu har gjort det nödvändigt att i grunden förändra även
327 I expertgruppen för denna utställning ingick bl.a. Peter Englund, Herman Lindqvist och Alf Åberg.
Syftet var, enligt museimannen Sten Rentzhog, att ge ”det spirande historieintresset bland allmänheten en
knuff i rätt riktning”. Om de element som konstituerade historicismen, se Nordin, 1989, s. 24-25 och om
nyhistoricistiska trender i tysk historieforskning, se Nybom, 1989, s. 308-309.
328 Zander, 2001, s. 427-430.
329 Efter utställningen ”Den Svenska Historien” 1993 följde en intensiv debatt om historievetenskapen.
Johanssons inlägg ingick i Dagens Nyheter 24.3 1993. Här citerat genom Zander, s. 434.