Untitled - Åbo Akademi

II. TID OCH TEORI, METODER OCH MÖNSTER
1 Exposé över biografins historia
1.1 Antikens och medeltidens mönster
Varje människoliv är ett mikrokosmos: en värld i litet format. Det biografiska är, enligt
Wilhelm Dilthey, historieskrivningens grund:
Dieselbe ist im gewissen Verstande die am meisten philophische Form der Historie. Der
Mensch als Urtatsache aller Geschichte bildet ihren Gegenstand. Indem sie das Singulare
beschreibt, spiegelt sich doch in demselben das allgemeine Gesetz der Entwicklung. 1
Diltheys grundsats löser däremot inga biografiska problem, varken i teorin eller i den
metodologiska praktiken. Utgångstesen hjälper inte heller till vid biografins genrebestämning,
vägleder oss inte i frågan om tillåten fiktionaliseringsgrad kontra källkritisk
trofasthet i biografiken. Satsen uttrycker snarast en humanistisk tro; den uttalar sin
önskan om den sanna biografin och den ideala historieskrivningen som ett äkta par – en
synvinkel som lämpar sig som startpunkt när man vill överblicka biografins utveckling
fram till vår tids semiotiska och poststrukturalistiska misstänksamhet mot språkets
relation till livet, verkligheten och erfarenheten samt synen på den diskursfjättrade
människan.
Xenofon (400-talet f.Kr.) är den äldsta biograf, vars skrifter vi fortfarande har
tillgång till. Redan hos honom tydliggörs biografins framtida dilemma: hyllningsskrift
eller en komplext realistisk personskildring? Konflikten (kanske hellre gränsen) mellan
den litterära och den vetenskapliga biografin etablerades redan under antiken. Redan
Aristoteles uppmärksammade skillnader och motsättningar som fortfarande är aktuella.
I dag möter vi dem i den anglosachsiska och tysk-franska teori- och metoddebatten om
biografins estetik kontra biografins bruksfunktion. 2 Vid sidan av levnadsbeskrivningar
av det slag Aristoxenos och hans efterföljare praktiserade, som en form av den litterära
biografin, växte det fram en biografityp i lärd stil bland de alexandrinska filologerna.
Intresset fokuserades inte längre konsekvent på statsmän och kungar. Bland
1 Dilthey, Wilhelm, ”Entwicklung des Seelenlebens in Ideen über eine beschreibende und zergleidernde
Psychologie“, s. 225, citerat genom Romain, Jan, Die Biograhie. Einführung in ihre Geschichte und ihre
Problematik, Berlin 1948, s. 11-12, Dilthey skrev själv biografier över Schleiermacher, Hegel, Fredrik II,
Schiller, Goethe, Bruno och Charles Dickens. I motsats till Hegels monistiska tänkande, där individen bara
var ett övervinnligt moment i det Absolutas utvecklingsprocess, trodde Dilthey inte att den historiska
verklighetens grund kunde hänföras till det kollektiva. Han menade ett en person och hans idéer aldrig
kunde förstås enbart utifrån. Den sympatiska inlevelsen, Verstehen, måste till för att skildringen skulle bli
komplett. Bland andra J-P Sartre influerades starkt av Dilthey på denna punkt, liksom när han ville
identifiera det dialektiska förhållandet mellan det universella och det individuella och det som förmedlade
denna relation. Jfr Jonsson, Kjell, ”Mellan den sociala determinismens Scylla och den psykologiska
reduktioneismens Charybdis. Problem i den idéhistoriska biografismens genre”, Liv och text, Idéhistoriska
skrifter, Institutionen för idéhistoria vid Umeå universitet, 1985.
2 Larsson, Inger, ”Biografiforskning: poetik, politik eller panorama?”, Nordica, Tidskrift för nordisk teksthistorie
og æstetik 6/1989, s. 15-43.
29