Untitled - Åbo Akademi

400
Det dramatisk-expressiva narrationsgreppet saknas hos Furuhagen. Biografin är
skriven i den objektivt akademiska stilen med sporadiska inslag av interpretativ analys.
Vetenskapligt hållna kapitel om svensk och italiensk historia varvas med analyser av
Birgittas roll och delaktighet i skeendena. Berättargreppet är konsekvent externt. Få
interpolariseringar av Birgittas uppenbarelser ingår som narrationsteknik. 247
Även om Furuhagen är en av de mest stilrena bland Birgittas levnadstecknare
finns det skäl att föreslå en ny typ av biografi för hans del, framför allt genom de stora
skillnaderna som syns mellan honom och Birgit Klockars. Båda är företrädesvis
akademiskt objektiva. Båda är delvis interpretativt analytiska. Båda arbetar biografiskkronologiskt
i motsats till Schmid atomiserade monografi. Ändå ger deras framställningar
helt divergerande bilder av Birgitta. 248 En förklaring är att Klockars utgår från
Birgittas religiösa föreställningsvärld medan Furuhagen klär religionen av Birgitta. Han
tolkar henne främst i ett profansocialt sammanhang och avläser andra drivkrafter till
hennes agerande än de religiösa. I och med Furuhagens Birgittabiografi presenteras en
helt ny bild av Birgitta. Den är så pass annorlunda än de tidigare att vi historiografiskt
översiktligt kan tala om ett ”paradigmskifte”. Samtliga Birgittabiografer före Furuhagen
har utgått från Birgittas religiösa inre och yttre universum. Furuhagens tecknar en
areligiös bild, skriven för en sekulariserad läsekrets för att leverera profana tolkningsmodeller
till förståelsen av Birgitta. Förslagsvis vill jag därför kompletterande kalla
Furuhagens biografi för en demaskeringsbiografi. 249 Jag ser Madelénats och Edels demytologiseringstanke
främst som en generell term för biografivarianten dekonstruerande
biografi eller för biografier som via psykologiserande analys blottar tidigare okända drag
inom den biograferade. En demaskering går biografisk-psykologiskt sett ett steg längre
än en demytologiserande dekonstruktion av kulturella, ideologiska, politiska, psykologiska
eller andra element i biografijagets värld. Demaskeringen river ner ideologier,
livsåskådningar, trosföreställningar och viskar eller insinuerar: ”du blev lurad; det du
både tidskontexuellt färgad och subjektivt impregnerad. White, ”Introduction” i Metahistory, 1990 samt
White, 1987, s. 51-80.
247 Nadel, 1984, s. 170-173. Madelénat skiljer mellan det interna, det externa och det allvetande berättargreppet
och säger att i den externt komponerade biografin löper biografen faran att börja argumentera med
materialet och hejda berättarflödet. Detta sker emellertid inte i Furuhagens biografi. Den allvetande
berättaren avvisas helt av Madelénat eftersom han/hon konkurrerar ut huvudpersonen. Birgitta utträngs i
marginalerna ofta i Furuhagens biografi, men jag bedömer att det snarare beror på komposition och
källkritiska övervägande än på en allvetande attityd. Madelénat, 1984, s. 149ff. Furuhagen, 1990, t.ex. s. 61-
83.
248 Här aktualiserar en intressant aspekt av Göran Hermeréns diskussion om värderingarnas betydelse för
objektiviteten och sakligheten. Två historiekritiska källforskare gör helt olika biografiska tolkningar av den
samlade evidensens styrka. Skall vi, vilket Furuhagen antyder, se de religiöst tolkade Birgittabilderna som
kollektiva villfarelser? Eller bör vi skriva in i de biografiteoretiska premisserna att en viss hermeneutisk
förståelse bör ingå i den biografiska metoden och att biografisubjektet därför skall tolkas utifrån sin egen
livskontextuella förståelse och sina egna predikament? Hermerén, 1972, s. 56-78. Furuhagen, 1990, s. 9-13.
249 Furuhagen är en medveten ”avklädare” i Birgittabiografiernas historiografi. Inledningsvis, s. 9, skriver
han: ”Alla framstående personer i historien har fått sina levnadstecknare. Beundrande arvingar eller
medarbetare har samlat ihop alla positiva fakta, t.ex. hågkomster och anekdoter, och sedan har man fyllt i
luckorna med egna spekulationer. Så skapas ett äreminne eller en helgonlegend, så författar man en
hagiografi i stället för en biografi. Varje levnadsteckning som utan kritisk granskning godtar alla historiska
källor som ger en positiv bild av den person man skildrar blir en hagiografi, en helgonlegend. Inte bara
riktiga helgon utan även politiker, filmstjärnor, filosofer och vetenskapsmän har fått sina eftermälen
förskönade av välmenande historiker och blivit föremål för hagiografi”.