Untitled - Åbo Akademi

133
skadliga lärdomar”. Lagerbring menar att medeltidens kristendom mest gick ut på
”klosterbyggande och förplägnad av munkar”. 114
De tre nämnda upplysningshistorikerna uttalade sig däremot divergerande om
Birgitta. Dalin är skeptisk till hennes uppenbarelser, men iakttar en viss försiktighet i
omdömet. 115 Lagerbrings bild är rappt raljerande men i grunden saklig. Han tar inte
avstånd från uppenbarelserna utan försöker förstå dem som drömmar, synvillor eller
sjuklig extas. Det rationella draget är uppenbart. Han kan nämligen inte tro att Gud
skulle ha förärat Birgitta omfattande övernaturliga insikter och kunskaper som övergick
apostlarnas vetande. Pilgrimsfärder betraktar han som överflödiga; samma gudsfruktan
borde kunna fås vid en grav i Sverige som i Compostela. ”Narrverk och oemotsäglig
dårskap” är hans bild av kanoniseringen. Han karaktäriserar helgonet så här:
hon hade mycket vett och god vilja, vilken dock av tidens mörker och vidskepelse varit
mycket fördunklad. 116
I Botins framställning är tonen närmast hätskt rabiat när Birgitta kommer på tal.
Helgonet introduceras via Magnus Erikssons alla misslyckanden och ”till dessa olyckor
kom till på köpet den heliga Birgitta, som fullkomnade hans och Sveriges elände”.
Birgitta beskrivs som ”en enfaldig, from och gudfruktig, men därjämte nitisk, vidskeplig
och äregirig gumma”. Man kan, som Bengt Henningsson, fråga sig om Botin avser
Birgitta när han skriver att ”de uslaste gummor finnas vördade såsom gudinnor, blott de
kunde bedraga utan samvete, ljuga utan möjlighet, drömma utan sammanhang”? 117
En av den romantiska historieskrivningens främsta insatser är att synen på
medeltiden vidgades. Man kan tala om en veritabel renässans för medeltiden. Genom
Schellings filosofi förde romantikerna in en organisk historiesyn. Tidigare epoker fick
nu sitt faktiska egenvärde i traditionens och kontinuitetens meningsperspektiv.
Romantikens fokusering på det nationella egenvärdet främjade än mer intresset för
medeltiden; man ansåg nämligen att många europeiska folk hade fått sina nationella
kulturer utformade just under denna epok. 118 För bilden av den svenska medeltiden
kom dessutom Friedrich Rühs Geschichte Schwedens att få stor betydelse. 119 Rühs betonade
hur den medeltida kyrkan, i synnerhet i Sverige, positivt bidrog till näringslivets och
kulturens utveckling genom att främja kontakterna till det övriga Europa. 120 En viktig
faktor för den politiskt-ideologiska omstämningen av historiesyn var förstås franska
revolutionen, vars senare följder stämde till eftertanke. Många började känna misstro
mot alltför abrupta brott i staternas och det politiska tänkandets utvecklingslinjer. Detta
114 Henningsson, Bengt, Geijer som historiker, Uppsala, 1961, s. 262-263, där en sammanfattning av de
svenska 1700-talshistorikernas medeltidssyn finns återgiven.
115 Dalin, Olof von, Svea rikes historia ifrån dess begynnelse til wåra tider, II, Stockholm 1747-1762, s. 453f samt s.
478.
116 Lagerbring, Sven, Swea rikes historia ifrån de äldsta tider til de närvarande, III, Stockholm 1769-1783, s.626ff.
117 Botin, Anders af, Utkast till svenska folkets historia, Stockholm, 1757, s. 279f, 308, 379. Jfr Henningsson,
1961, s. 276.
118 Henningsson, 1961, s. 264-265.
119 Rühs starka ställning berodde på att han var en av tidens mest framstående källkritiker, av långtgående
betydelse för medeltidsforskningen, och gjorde bl.a. en betydande sovrande analys av bevarade skriftliga
källor. Han drog en skarp gräns mellan samtida källor och senare, och fäste särskilt blicken på avsikterna,
åsikterna, kulturmiljön hos den skriftliga källans upphovsman. Torstendahl, 1964, s. 16-18.
120 Rühs, Friederich, Geschichte Schwedens I-V, Halle 1803-1814, del I, s. 135, 261.