Untitled - Åbo Akademi

104
De första åren av 1340-talet var framgångsrika för Magnus Eriksson. Kriget mot
Valdemar Atterdag slutade lyckosamt efter att svenskarna hade intagit Köpenhamn.
Under fredsförhandlingarna sommaren 1343 erkände den danske kungen Magnus
innehav av Skånelandskapen. Revolterande norska stormän förorsakade däremot
bekymmer. Revolterna bidrog troligen till Magnus beslut att upplösa personalunionen
med Norge genom förslaget att hans nyfödde yngre son Håkan skulle ärva Norges
kungakrona. Förslaget vann accept bland de norska stormännen. I överenskommelsen
ingick ett avtal att Magnus skulle regera Norge tills Håkan var myndig samt att hans
äldre son Erik skulle utses till kung i Sverige. Överenskommelse är daterad den 15
augusti 1343. Vid ett möte i Uppsala i december 1344 godkände de svenska stormännen
konungens norska överenskommelse och de följder den hade för den västra delen av
valriket, även om avtalet föregrep deras egen rätt att välja konung. Vid Uppsalamötet
utsågs en interimsregering som skulle styra Sverige medan Magnus vistades en längre tid
i Norge. Interimsregeringen bestod av ärkebiskop Hemming (vän till Birgitta) i Uppsala,
riddaren Nils Åsbjörnsson, lagmannen i Uppland Israel Birgersson (Birgittas bror) och
Johan Christinesson, som var kungens guvernör över Skånelandskapen. Vad som
egentligen hände under Magnus vistelse i Norge vet vi inte med säkerhet, men
spänningen mellan kungen och det svenska riksrådet ökade och ledde till öppen kris.
Krisen löstes vid ett riksrådsmöte i Lödöse i februari 1346, varefter kungen mer eller
mindre kuvad sände ett cirkulärbrev till de svenska stiften och deras invånare. I brevet
utlovades skattelättnader. Vid den här tiden, och framöver, var Magnus upp över
öronen skuldsatt, dels genom Skånepolitiken och dels p.g.a. utgifterna för kors- och
krigstågen i österled. Magnus hade inte enbart lånat medel från påvestolen. Han hade
också gnagt på tiondeinkomsterna och lånat stora summor av rikets stormän. 13
Situationen blev snart ohållbar. Tiden mellan 1356 och 1363 betecknas som en
upprorstid, nästan ett svenskt inbördeskrig.
Under ovannämnda år levde Birgitta som husfru på Ulvåsa. Av uppenbarelserna
att döma, och eftersom hennes man var lagman (han blev sedermera riksråd) och
släkten levde involverad i den praktiska politiken, kan vi förutsätta att hon var väl insatt
i skeendena. Att Birgitta var förtrogen med Magnus och drottning Blanka framkommer
tydligt i uppenbarelserna. Som huskaplan fungerade Nils Hermansson. Han hörde till
tidens lärda, hade studerat utomlands och utnämndes senare till biskop i Linköping.
År 1341 (eller 1342) företog Birgitta och Ulf en pilgrimsresa till Compostela i
Spanien. På hemresan, som gick över norra Flandern, hade konflikten mellan Frankrike
och England redan pågått som öppet krig i några år. I princip höll sig Sverige neutralt
men handelspolitiska intressen gjorde landet engelskvänligt. I Arras gjorde paret med
följe ett uppehåll. Resan fördröjdes ytterligare av att Ulf insjuknade. I Arras hade
Birgitta, enligt legendkällorna, sina första kända ”uppenbarelser” – om man förbigår
legenden anekdoter om barndomsupplevelser och enstaka tidigare syner. Under resan
fick, enligt källstoffet, även andra personer uppenbarelser av Birgitta.
ett barn har valts vill alla vara med och styra, vilket leder till strider. Att Konungastyrelsen förordade
arvmonarki innebär inte att man nödvändigtvis ville stärka konungamakten. Det handlade snarare om att
undvika missämja på grund av maktstrider. Nordberg, 1995, s. 145-146.
13 Nordberg, 1995, s. 241-256. Som orsak till att kung Magnus regering framför allt blev en regering på
kredit framhåller Nordberg att riket saknade egna finanser. Enligt tidens synsätt bar kungen det personliga
ekonomiska ansvaret trots att styrelseskicket hade börjat utvecklas mot mer moderna former. År 1351
beviljades Magnus visserligen ett lån av Clemens VI, men återbetalningsproblemen låg som ett tioårigt ok
över kungen med återkommande hot om exkommunikation och interdikt. Först 1362 tycks skulden vara
återbetald.