Untitled - Åbo Akademi

Kunskapen om andras upplevelser och erfarenheter är inte, som Descartes tänkte sig,
jämförbar med kunskapen om objekt. Den andre är ett biografiskt objekt som samtidigt
är ett subjekt. Man måste möta denne som ett annat subjekt eller som ett annat
självkonstituerande flöde av erfarenheter om och ur samma värld. Kunskapen om den
andre bottnar i ett till det egna jaget inskränkt sökande, men forskaren måste ta sig förbi
detta tillstånd. Var och en förstår andra i en analogi till sig själv, men den andre är mer
än detta eftersom han/hon inte är identiskt med biografen/forskaren. Sartres
biografiska verktyg stavas därför till sympati och imaginär projektion. Biografen måste
försöka föreställa sig vad han skulle uppleva om han befann sig i den biograferades
livsläge. Genom denna projektion uppnås en livlighet och livfullhet i föreställningen om
den andre samtidigt som biografens självständighet säkras i hans/hennes eget
perspektiv. Denna inlevelse i den andres värld är naturligtvis, och nödvändigtvis, en
fiktion, poängterar Collins, men den främjar det biografiska arbetet: genom ärliga
försök att betrakta tingen och händelser ur en annans perspektiv skapas temporär frihet
från den egna synvinkelns fångenskap. 92 Paul Ricoeur menar att resultatet av denna
process är ”A transfer into another life in imagination and sympathy”. 93
En koppling från Sartres överskridningstankar till Michel Foucaults syn på
biografin kan vara belysande. Foucault såg biografin som ett illusionstrick: ett försök att
uppfinna den fria människan i ett samhälle där hon de facto inte existerar som unik och
fri person. Sartre däremot tror att ett samhälle utan personhistoria i ännu högre grad
kommer att skapa ett individfientligt samhälle. För Sartre låg det väsenliga i följande
distinktion:
Vad det gäller är inte det som man har gjort människan till, utan det som människan gör
med det man har gjort henne till. Det man har gjort människan till är strukturerna /.../ Det
som människan gör är själva historien, d.v.s. det verkliga överskridandet av dessa
strukturer i en handling som förenar henne med andra. 94
Sartre själv som biograf kan visserligen ibland avskräcka mer än stimulera, i synnerhet
med sin ofullbordade litterära Flaubert-”symfoni” på omkring tretusen sidor, kommenterar
Kjell Jonsson. Hans biografiteori och metodik, med sin etiskt välövervägda
historie- och människosyn, har ändå kontinuerligt inspirerat biografidebatten. Att
författa biografier handlade inte om vetenskap för Sartre även om grunden till hans
arbeten tryggades genom kulturhistorisk forskning och grundlig inläsning i politik,
filosofi, ekonomi och sociologi. En biografi växer inte fram genom vetenskapliga
begrepp eller universella formler, ansåg han. Snarare skrivs den utifrån ”föreställningar”
som författaren bär med sig under arbetsprocessen. Men detta reducerar inte biografin
till subjektiv otillförlitlighet eller förklädd roman. Det kan finnas en biografisk sanning
som inte behöver vara liktydig med vetenskapliga sanningar, resonerar Sartre. 95
Psykobiografen Ingmar Nilsson kretsar inte enbart kring psykoanalys och
hermeneutik i sin Bjerrebiografi. Biografin utvecklas även i politiska kontexter och i
92 Collins, 1980, s. 13.
93 Ricouer, Paul, Husserl. An Analysis on His Phenomenology, Northwestern Univ. Press, 1967, s. 129.
94 Citerat genom Jonsson, 1999, s. 92-93. Jonson anger ingen exakt källhänvisning, men Sartre penetrerar
samma tanke, djupare och mer förgrenat, i Till frågan om metoden, s. 81-83: ”För oss karaktäriseras människan
fram för allt av ett överskridande av en situation, av det hon lyckas åstadkomma av det man gjort av henne,
även om hon aldrig känner igen sig i sin objektivering”. Som jag ser det är just denna det subjektivas och
objektivas verkliga dialektik biografins grund och vetenskapliga motivering som fackhistoriskt uppdrag.
95 Collins, 1980, s. 4ff.
55