Untitled - Åbo Akademi

403
I Furuhagens metod finner vi ett exempel på Jan Romains distinktion mellan
historiker och biografer. Furuhagen betraktar Birgitta konsekvent genom ett kikarsikte;
han inställer aldrig hennes person under förstoringsglas. 265
Som biografisk arbetsteknik använder Furuhagen både den direkta och indirekta
formen för skildring av oföränderlig karaktär jämsides med en sporadisk dubbelkaraktärisering.
266 Hans dubbelkaraktäristik är mer genomtänkt och beskrivande än många
andra biografers. Konsekvent jämförs Birgitta med två personer, Jeanne de Valois och
Agnes av Ungern. Hänvisningar görs till Hildegard av Bingen, Mechthild av Magdeburg
och Elisabeth av Schönau, men då handlar det mer om att teckna Birgittas relief genom
olikheterna. Likheten till de förstnämnda är väl underbyggd. Adjektiven är få,
välvalda. 267 Balansgången mellan att sätta ”hjälten” i centrum utan att förminska
omgivningens betydelse, d.v.s. att skriva en biografi där oscillationen mellan omvärld
och jag synliggörs, lyckas inte i Furuhagens biografi. En totalövervikt ligger på skildringen
av Birgittas omvärld. Biografin tenderar ofta att övergå i rena omgivningsläran. 268
Biografin är inte individcentrerad. Ingen framträdande livsbåge ritas upp. 269
Biografimetodiskt är Furuhagen en modern levnadstecknare: han visar oberoende
gentemot sitt subjekt genom sin starka skepsis mot den biograferades egna skrifter och
alla ”jävigas” uttalanden. 270 Tilltron till Birgittas egna texter är noll i fall de inte kan
dubbelkontrolleras mot andra källor. 271 Revelationerna läses inte som kvarlevor, men
används i texten som illustrativa inpass och förtydligande inslag. 272 Trots återhållsamheten
når han ändå fram till en personstruktur, ”the figure under the carpet” eller
”personlighetskärnan”. 273 Biografin som helhet däremot blir medeltidshistoria snarare
än en levnadsberättelse. 274 Troper förekommer inte alls i Furuhagens biografi.
Metaforer eller andra åskådliggörande troper är ersatta av ett rakt, enkelt berättande
språk. Den diakroniska strukturen bär upp biografin. Den synkroniska känslostruktu-
265 Jfr Romain, 1948, s. 119.
266 Furuhagen, 1990, s. 173-179, 199-208.
267 Kirn, 1955, s. 130-131 samt Furuhagen, 1990, t.ex. s. 34-35, 45, 58, 60, 83, 86, 99-100, 107, 111, 133,
142-143, 175.
268 Furuhagen, 1990, t.ex. s. 99-111, 156-198.
269 Det finns ett glapp mellan Furuhagens intentioner och det biografiska slutresultatet som är
anmärkningsvärd. Han påpekar, helt riktigt, att ”när man tar del av helgonlegenderna kring Birgitta och
läser vittnesmålen som hennes anhängare avgav i kanonisationsprocessen får man intrycket att hon aldrig
genomgick någon religiös utveckling. I stället skulle Birgitta redan från barndomen ha varit mycket from,
visionärt begåvad och religiöst färdigutbildad. Den här bilden av henne kan man också möta i moderna
verk”. Trots detta kritiska medvetande lyckas inte heller Furuhagen skapa ett biografisk-psykologiskt
utvecklingsmönster för Birgittas inre processer. Han etablerar ”omvändelsen” och ”sorgearbete” som
orsaksförklaringar men de når inte ut över själva påståendet in till en skildring av den inre utvecklingslinjen
sådan vi mötte den hos t.ex. Hjalmar Sundén och Emilia Fogelklou.
270 Furuhagen, 1990, s. 10-12, 36.
271 Om flera vittnen är samstämmiga och proklamationen trolig är han beredd att godta källan. Detta gäller
t.ex. biktfädernas likartade uttalanden om Birgittas botgöringsiver. Furuhagen, 1990, s. 37.
272 Furuhagen, 1990, s. 91-96, 115-118.
273 Romain, 1948, s. 121-123, Eriksson, 1985, s. 6-7, Nadel, 1984, s. 66-157, samt Furuhagen, 1990, s. 111,
119, där Birgittas person sammanfattas som utspel av två polära roller: den utåtriktade profetrollen som
Guds språkrör och den tystare, ödmjukare rollen som Kristi brud.
274 Här ser vi ett tydligt exempel på hur biografi blir ”omgivningslära” i stället för personhistorisk
levnadsteckning. Jag har gjort en kvantitativ analys av texten och kommit fram till att hälften av de 208
sidorna utgörs av historisk omgivningslära. Även de övriga textpartierna präglas ställvis mer av den
historiska kontexten än av personhistorisk gestaltning även om Birgitta förekommer infälld i aktörssammanhangen.
Det är kort sagt händelserna, aktörssynvinklarna och samhällsmiljön som konstituerar
perspektiven snarare än den biografiska huvudpersonen.