Untitled - Åbo Akademi

människoillusioner, falsk tröstare, maktens redskap”. 143 Samtidigt kan man vända på
argumentet och se biografin som en ständigt återkommande motståndkonstant.
Biografins popularitet uttrycker eventuellt även ett inre sökande. Vårt behov av
självbespegling och inlevelse – och det mer undermedvetna behovet av att leva
ställföreträdande liv – anges ofta som orsak till fascinationen för personhistorisk
forskning och läsning. Oscar Wilde såg biografin närmast som en litterär gravsten över
ett nekrofilt behov: en ”vampyrism” mellan levande och döda. 144 Många biografiforskare
påminner därför om faran med biografins fluidisering in i självbiografin. Biografin
är alltför generös mot forskarens/läsarens presumtiva individuationsprocess.
Speglingsförmågan (både i tid, miljö och person) skulle då beteckna biografins
existentiella orsak. Inblicken, identifikationen och individuationsbehovet räknas som
primärmänskligt behov. Denna inblick i en annan individs liv kan förlängas och
fördjupas in i forskaren/läsaren själv i en individuationsresa. Biografins karaktär av
identifierings- och igenkänningsplats blir följaktligen motiveringar som förklarar varför
vår narcissistiska tid omhuldar biografin. 145 Att likna någon av de stora tänkarna,
konstnärerna, karaktärerna blir den sekulariserade tidens profana hagiografi och
uppbyggelselitteratur.
Låt oss vända tanken mot utblickens fjärrsynsmöjligheter i det biografiska
förmedlingsrummet. Antag att människan, för att undgå inre klaustrofobi, faktiskt har
ett behov av utblick mot andra livsöden och tider: av resor, av äventyr, av möten där just
verklighetsgraden är kittlande. Vad händer om man lägger betoningen på utblick i
diskussionerna om biografins möjligheter i stället för på inblicken, d.v.s. självspeglingen,
självbekräftelsen, individuationsresan, den förklädda självbiografin? Antag att det
biografiska prospektet uttryckligen handlar om att resa ut och bort från eget jag och egen
tid för dialog och befrielse. I verklighetsgraden manifesterar sig då skillnaden mellan
romanen och biografin med skarpare konturer. Den biografiska arbetsprocessen/
läsningen kunde ha följande kognitiv-existentiella mönster: utblick för att få inblick i
andra tider, miljöer, personer för att få nya utblickar i egen tid. Det är signifikant att
dragningen till biografier (och intresset för andra människor?) tilltar med stigande
livsmognad. Biografin blir ofta populär efter att den egna individuationsprocessen till
sin primära del är genomlevd. Tar vi detta på allvar skulle det bekräfta min teori om att
åtminstone läsarens intresse för biografier hänger samman med just utblickens gåvor och
klarsyn. Man söker den/de andras verklighet som en tidsetnograf på resa – inte som
presumtiv självbiograf på jakt efter glansen i historiens spegelsal utan för att få distans
och komparation i sitt eget liv. 146 I utblickens perspektiv kan implicit ligga en socialpoli-
143 Jfr Jonsson, 1999, s. 90-93.
144 Swahn, 1989, s. 76.
145 I min optik för detta inte biografin längre än romanens världar. Vi kan ta ett exempel i klartext: om mitt
primära behov uteslutande handlar om min egen individuationsprocess – och speglingslust i tid och person
– så skulle mitt läsbehov kunna inringas i en handfull romaner. Relationen dikt kontra verklighet upplöser
sig till oväsentlighet ur ett individuations- och speglingsperspektiv; det räcker med stilistiskt och existentiellt
djuplodande imaginära personporträtt för att tillfredsställa detta behov. Jag tror att biografins svarar mot
vårt behov av att succén skall vara succé, misslyckandet en sann livskatastrof och dödens inträde skall ske
som reell och iskall död. Jan Romains påpekande om allas vår skräck inför för tillfälligheternas spel, en
okänd makts villkor som alla människor känner sig underställda, är en väsentlig och kittlande ingrediens i
biografin som erbjuder mer än romanens rymd. I biografin letar vi kanske efter kartor och kringvägar för
att undvika slumpens anfall. Romain, 1948, s. 131-140.
146 När Madelénat resonerar kring biografins olika funktioner räknar han med religiösa, moraliska, politiska
eller sociala bruksfunktioner. Han talar också om en ikonoklastisk funktion och en metafysisk. Den senare
befriar oss från instängdheten i tiden och rummet genom att visa på andra jag mellan oss själva och intet.
Madelénat, 1984, s. 191.
68