Untitled - Åbo Akademi

255
ingår, enligt Westman, nyplatoniserande brudmystik, alltför långt driven kontemplation
och kvietistisk fromhetspassivitet utan aktiverande etiskt imperativ. 81 Kriteriet är
huruvida den religiösa tron får ta hela livet i besittning eller inte. En sådan helgjutenhet
finner han hos Franciskus, Tauler och Katarina av Siena. Följaktligen ser han likheter
till Birgitta hos dem. 82 Anlag för extatiska tillstånd hör ofta samman med en nervös
disposition, exemplifierar Westman ur historien, men sådana kan även förekomma hos
människor som i övrigt ger ett sunt intryck. Här är Birgitta det främsta exemplet. 83
Birgittas religionspsykologiska läggning konstitueras, enligt Westman, i ”kallelsevisionen”.
Här får hon vad man kallar sitt ”profetmedvetande”; hon blir utkorad till
”Guds språkrör” för andras frälsnings skull. Här föds hennes kallelseuppgift. 84 Hennes
uppdrag är däremot inte intellektualistisk, inte nydanande. Ärendet är omvändelseprofetens:
Spänningen mellan uppgiftens storhet och dess bärares ringhet återfinner man hos henne
likaväl som hos alla andra religiösa personligheter, som ha känt Guds hand väldig över sig.
Å ena sidan är hon eld och lågor när det gäller Herrens sak och hon skall legitimera sin
auktoritet – eller rättare sagt auktoriteten av det Herrens ord hon är bärare av. /…/ Men
gäller det nu å andra sidan henne själv, då vet hon mycket väl att sätta sin person på den
rätta platsen såsom allenast ett svagt redskap, en ovärdig överbringare av Herrens
budskap. 85
Myndigheten hos Birgitta vilar på medvetandet om att budskapen är Guds ord.
Westman talar om hennes ”oförfärade mod”. Han gör en intressant koppling mellan
profetism och verklighet: ”var och en som besinnar sig på vad som är Guds vilja och
ser till, huru det ser ut i världen, skall omedelbart finna, att hennes utsagor och
maningar äro fullt berättigade och motiverade – att de äro av Gud”. 86 Tillika är
ödmjukheten ett genomgående och äkta drag i Birgittas personlighet. Han hänvisar till
att hon aldrig såg utkorelsen som en följd av egna förtjänster. 87
Med profetgåvan följer kognitiva färdigheter. Dessa manifesterar sig uttryckligen
genom insiktsfullheten. I Westmans text blir Birgitta därför den klarsynta, delvis
klärvoajanta, sierskan. Epitet sierska är konstituerande för hans Birgittabild. 88 Det är
värt att notera att Westman använder epitet ”sierska”, när han talar om Birgittas divinatoriska
förmågor. Den misogyna konnotation, som delvis kan påvisas i samtidens
kontext, saknas. 89 Westman definierar sin begreppsanvändning:
81 Kvietism och kontemplativ passivitet sägs vara Birgitta helt främmande. Westman, 1911, s. 128-129.
82 Westman vill föra de flesta av de andra kvinnliga mystikerna och visionärerna närmare
oändlighetsmystiken – och följaktligen definiera dem enligt en annan andlig kaliber än Birgitta. Westman,
1911, s. 252-253.
83 Kristina av Stommeln och Margareta Ebner får exemplifiera de ”nervöst disponerade”. Westman, 1911,
s. 255.
84 Westman, 1911, s. 131-132, 143.
85 Westman, 1911, s. 137-139.
86 Westman, 1911, s. 139. Jag anför detta citat därför att Hammerich, 1863, s. 78, har en likartad,
psykologiskt enkel, men trovärdig biografisk tolkning av Birgittas person. Han noterar att ju mer Birgitta
lärde känna både världen och sitt eget hjärta desto allvarligare blev hon som person.
87 Westman, 1911, s. 141, 143, noterar visserligen att ödmjukheten ingick i den asketiska dygdkonventionen
under medeltiden, men säger att egenskapen var äkta hos Birgitta.
88 Westman, 1911, t.ex. s. 113, 134, 136, 139, 148.
89 Lindén, Claudia, Om kärlek, litteratur, sexualitet och politik hos Ellen Key, Stockholm 2002, s. 127.