Untitled - Åbo Akademi

Den tredje biografiforskaren, William H. Epstein, har ett konsekvent postmodernistiskt
synsätt. Med dekonstruktionen som biografipoetik analyserar och teoretiserar
han biografin utifrån Foucaults maktperspektiv och Derridas dekonstruktionsmetod.
Biografin kännetecknas av en epistemologisk naivitet och en ohållbar, obsolet,
empiritro, enligt Epstein. Själva begreppet biografi är i sig oklart och elastiskt.
Bestämningen är historiskt och kulturellt betingad. Epsteins teoretiska reflektioner rör
sig längs historiens/kulturhistoriens växelspel med språk och mänskliga begrepp och
bilder. Livet utgör, enligt honom, inte grunden för en biografi. Först den biografiska
texten låter oss stiga in i ett liv och med sina olika skeenden. Livet skall förstås som en
kulturellt betingad kedja av händelser. Ett naturligt, okodat, liv låter sig inte avläsas
direkt innan de olika levnadsmomenten har inplacerats och tolkats i sina respektive
diskurser. Redan tanken på olika ”händelser” i en människas liv är problematisk, menar
Epstein. Han anser att vi inte längre ens kan:
naively assume that ’events’ have beginnings and endings, that they are distinct entities
which can be separated from the flux or mass which, nominally, structures or is structured
by a ’life’. 56
eftersom den kulturella relativiteten avgör vad som kan betraktas som ett faktum eller
en naturlig händelse i och med att fakta är beroende av tid, plats och konventioner. 57
Epstein går till verket med fyra hörnbegrepp: livstext, biografins objekt, biografen
och livsförloppet. I hans kontext rör sig undanglidande, begrepp som ”liv”, ”fakta”,
”livshändelser”, ”skeenden”, ”naturligt liv” kontra ”berättat liv”. Epstein värjer sig mot
att betrakta händelser som ”naturskeenden” i en persons liv. I stället vill han se dem
som kulturellt betingade faktafenomen. För den riktiga förståelsen behövs en transponering
av liv till en ”kulturnivå” som Epstein kallar ”life-text”. Den nivån hittas genom
fakta. Epstein söker alltså inte spår av händelser i fakta. Synsätten är ännu radikalare:
a ’fact’ could be treated as trace within discourse of discourse, as a culturally motivated,
value-laden sign, simultaneously, encodes and re-encodes the self-referential process of
unlimited semiosis. 58
Epstein sätter fingret på viktiga samband som är svåranalyserbara. Men med sina tankar
om interaktionen mellan ”livsfakta”, ”händelser”, ”kulturnivå”, ”livstext” och biografiskt
berättad text leder han samtidigt in biografen/historikern i en återvändsgränd. Om
allt är diskursbundet blir ju frågor om ursprung, orsak och följd meningslösa. Samma
56 Epstein, William H., Recognizing Biography, Philadelphia 1987, s. 34-38.
57 Epstein exemplifierar med kyrkbokens registrering av Shakespeares dop. Den historiska diskursen
berättar för oss att denna form av folkbokföring var nyinförd 1564. Dopregistreringen blir därmed inte
enbart ett historiskt faktum, en händelse vid en viss tidpunkt på en viss plats. Den är, med Epstens synsätt,
inte ett naturligt faktum. I den bakomliggande konventionen kan vi avläsa kyrkans och statens värdehöjning
av händelsen. Händelsen får därför specifika politiska och teologiska konnotationer. Anteckningen i
kyrkboken ”konventionaliserar och kontextualiserar både individ och omgivande auktoritär struktur”,
menar Epstein. I relationen mellan ”fakta” och ”livstext” sker transformeringen via den kulturella diskursen
till ”det berättbara”. Denna omvandling berör inte endast biografi utan i lika hög grad historievetenskaplig
forskning, menar Epstein. Epstein, 1987, s. 40ff.
58 Epstein, 1987, s. 34-38. Citatet återfinns på s. 38.
44