Untitled - Åbo Akademi

295
Det typiska i medeltidens helgonlegender var framhävdandet av det oskolade och
obildade draget hos den heliga personen. Sällan valdes lärda män eller kvinnor till Guds
språkrör. Helgonen saknade oftast världslig/boklig lärdom. De var ett slags oförädlade
religiösa genier, som efter det gudomliga ingripandet stod över alla boklärda: Gud valde
de illiterata till sina budbärande profeter. 299 Samma fromhetsideal markeras delvis av
Fogelklou när hon skildrar Birgittas oskolade klokhet och avoghet mot de enbart
boklärda (även om hon stimulerades av sina studier i latin och teologi och inte hade ett
”fromt förakt” för bildning i sig). Men idealet, och imperativet, grundlades i det
ödmjuka lyssnandet till Guds röst för att bli ett klokt livscentrum för andra – inte en
samlare av bokvett:
Utan universitetsstudier har Birgitta så småningom blivit rustad med en mångsidigare
bildning än de flesta klerker, om man nämligen till bildning räknar ej främst bokvett, utan
också den träffsäkra och djupa människokännedom, som kommer genom själsforskning
och självrannsakan, men framför allt genom det moderliga intresse för andra som hjälper
en att vidga sin erfarenhet utöver den egna yrkes- eller själstypens gränsområden. 300
En annan iakttagelse (hagiografisk), är att levnadsteckningens perpeti, och centrum som
allt relateras till, är omvändelsen: den biograferades livsbåge tecknas i en personlighetsutveckling
från ond till god, från synd- och bristfullhet till klarsynt kristen vakenhet. 301
Men Fogelklous realistiska insikt om de dunklare sidorna av Birgittas väsen för
biografin utöver den hagiografiska genren. Biografen signalerar sitt medvetande om
förbindelsen mellan Birgittas egna ideal och tidens andliga schabloner:
Hon har ägt världens lycka. Hon törstar efter en ny, en som lidandet skall upplåta åt henne
i former som hon ännu söker ut efter helgonamönster. 302
Helgonegenskaperna är varken kongenitala karaktäristika eller ”dopgåvor”. Ingen
augustinsk predestinationstanke presenteras: Birgitta skildras som det ”omöjliga fallet”.
Först efter hårt och självrannsakande arbete nås målet: ”ödmjukhet – så vart det då
slutordet om Birgitta Birgersdotter i den stund hon tog sista trappsteget upp till Guds
hjärta”. 303
Fogelklous biografi tecknar bilden av en människa i utveckling, en människa med
motspänstiga, olikartade personlighetsdrag. Vi möter ett biografisubjekt till skillnad från
tidigare biografiers Birgittaobjekt. Biografen söker fram generella och gemensamma
drifter i människornas inre utan att förlora den unika huvudpersonen ur sikte. Ur
biografiteoretiskt perspektiv innebär denna levnadsteckning ett genombrott i Birgittabiografiernas
historiografi. Fogelklou försöker hitta den biograferades ”real me”, ”den
Carl-Gustaf Undhagen, Stockholm 1977, Rev I:45, 48, 56, 59, i sv. övers. Himmelska uppenbarelser, band 1,
bok 1, kap. 45 s. 147, kap. 48 s. 156, kap. 56 s. 173, kap. 59 s. 179, och Reuelaciones celestes, Book II, ed. by
Carl-Gustaf Undhagen and Birger Bergh, Stockholm 2001, Rev. II:17,18, i sv. övers. Himmelska upp., band
1, bok 2, kap. 17, 18, s. 235-240 samt Reuelaciones celestes, Book IV, ed. by Hans Aili, Stockholm 1992, Rev.
IV: 109-110, i sv. övers. Himmelska upp., band 2, bok 4, kap. s. 109-110, s. 188-190.
299 Jfr Kirn, 1955, s. 56-57.
300 Fogelklou, 1955, s. 41, 43, 222, 230-231. Citatet ingår på s. 43.
301 Kirn, 1955, s. 118-119 och Fogelklou, 1919, särskilt s. 54-60 samt s. 188.
302 Fogelklou, 1919, s. 51.
303 Detta gör att biografin liknar en kristen omvändelseroman, Fogelklou, 1919, s. 208.