Untitled - Åbo Akademi

290
nämligen lärt känna både Gud och djävul. 272 De centrala personlighetsbegreppen heter
ande och vilja i denna biografi. 273
De personliga attributen är många. Epiteten ”profet” eller ”förkunnare” hittas 16
gånger i texten. 274 Därutöver florerar engångsepitet i biografin som till exempel:
”forskare”, ”tidsförvandlare”, ”kämpen”, ”sanningens dotter”, ”den stora sierskan”,
”väldig sibylla”, ”religiöst geni”, ”skapande ande”, ”den stora giverskan”, ”helgjuten
offrande viljemänniska”, ”förebedjerska”, ”springbrunn”, ”själasörjare”, ”budbärare”,
”tankeväckare”, ”tolk för rätten”, ”stridsman”, ”längtare och vetare”, ”drömmare” och
”handlingsmänniska”, ”icke känslomänniska”, ”poet”, ”helgon”, ”initiativmänniska”,
”motor”, ”fornnordisk krigare”, och slutligen ”domare”. 275 I Fogelklous biografi,
liksom i Westmans, ser vi begreppen ”sierska” och ”sibylla” använda i en ickepejorativ
konnotation. 276
Karaktäristiskt ser Fogelklou en motrörelse, ett slags dubbelnatur, inne i Birgitta:
barmhärtighetens rörelse, uttryckt i den varma själamoderligheten, växlar med den
obevekliga profetens/förkunnarens kritiska och manande väckelserop. 277 Det som
främst imponerar på omgivningen är hennes personlighetsmakt och framtidsblick. 278
Här innefattas biktfäderna. De tvivlade aldrig på Birgitta ”av det skälet att hon var
kvinna och att de, som själva blivit satta i rörelse genom hennes budskap, voro män”.
De voro ju inga andens fattighjon, de heller, så att de kunde räkna en annans rikedom som
stöld från dem själva! Ty för dem kom det nya källsprånget icke från vare sig kvinna eller
man – allt var ju av Gudi. Det ligger något av ärbar ömsesidighet i deras andliga umgänge.
Hon är deras arbetsgivare, ett slags motor som sätter dem alla igång. De äro hennes
tolkare, som i mycket förstå henne bättre än hon förstå sig själv. De äro hennes lärare –
särskilt gäller det om magister Mathias – men hon är deras tankeväckare. Hon trodde sig
lyda dem i allt, medan de som hon voro gripna av en auktoritet, som står bakom henne.
Den är det hon innerst lyder. 279
272 Fogelklou, 1919, s. 149.
273 Fogelklou, 1919, t.ex. s. 22, 25, 110, 165, 230. Bakomliggande biografiideal hittar vi i den kontemporära
tyska traditionens inriktning på själsstudier och uttrycken av ande-vilja hos biografiobjekten. Jfr Scheuer,
1979, s. 160-161, 167f, 226.
274 Fogelklou, 1919, s. 63, 67, 115, 140, 149, 153, 158, 160, 163, 164, 198, 227, 234, 248.
275 Fogelklou, 1919, Birgitta, ”forskare” och ”tidsförvandlare” s. 25, ”kämpen” s. 63, 164, 248, ”sanningens
dotter” s. 41, 77, ”den stora sierskan” s. 127, 200, ”väldig sibylla” s. 151, ”religiöst geni” s. 211, ”skapande
ande” s. 130, ”den stora giverskan” s. 133, ”helgjuten offrande viljemänniska” s. 84, ”förebedjerska” s. 63,
”springbrunn” s. 58, ”själasörjare” s. 147, ”budbärare” s. 210, ”tankeväckare” s. 84, ”tolk för rätten” s. 157,
”stridsman” s. 160, ”längtare och vetare” s. 58, ”drömmare” och ”handlingsmänniska” s. 29, ”icke
känslomänniska” s. 135, ”lågande snille”, s. 138, ”poet” s. 227, ”helgon” s. 164, ”initiativmänniska” och
”motor”, s. 84, ”fornnordisk krigare” s. 247 och slutligen ”domare” s. 248. Överlag har Fogelklou en
förkärlek för metaforer som närmar sig det fornnordiska samhället.
276 Jfr den tidigare diskussionen om det kvinnoförtryckande eller ej i dessa epitet vid tiden kring och strax
efter sekelskiftet 1900 i analysen ovan av Westmans Birgittabild. Se också Lindén, 2002, s. 127ff, om hur
epiteten användes mot Ellen Key. Claudia Lindén menar att konstruktionen av ”Sierskan på Strand” är
samtida med förra sekelskiftets kritik av henne som irrationell och motsägelsefull. Begreppen denoterar där
i pejorativa betydelser. ”Sierskan”, och t.o.m. ”sibyllan”, används däremot som Birgittaepitet i sammanhang
där man biografiskt motarbetar alla tolkningar som ens litet kunde påminna om irrationalitet, ologiskhet,
svärmiskhet.
277 Fogelklou, 1919, s. 67, 115. ”Det är som Birgitta alltid ginge vägen dubbelt upp, först bönens,
späkningarnas och visionernas, likt de många helgonmilda, sedan i modig stridbarhet förkunnarevägen, likt
profeterna”, skriver Fogelkou, och tillägger att ”den ena verksamhetssidan tycks ständigt driva henne över
till den andra”.
278 Fogelklou, 1919, s. 150.
279 Fogelklou, 1919, s. 84-85.