Untitled - Åbo Akademi

a) monumentet
b) psykobiografin
c) den existentiella biografin
d) den traditionella yrkesbiografin.
De olika biografityperna täcker delvis varandra men kan urskiljas som tydliga inriktningar.
Hildebrand etablerade sina biografivarianter enligt den biograferades social- eller
yrkesgrupp som kriterium. Men han särskiljde också mellan minnesteckningar,
gärningsbiografier och konstnärs- eller författarbiografier. Han gör däremot metodiskt
sett inte en lika analyserande kategorisering som Eriksson, utan skriver snarare in
biografins utvecklingshistoria i svensk historieskrivning. 125
Den första typen, monumentet, ser Eriksson som en förlängning av det som tidigare
skrevs in i helgonlegender och äreminnen. Syftet med monumentet är att koncentrera
skildringen kring subjektets ljusa sidor. I den mån biografen riktar strålkastarljuset mot
den biograferades inre mörker är det oftast för att försona läsarna (oss) med mänskliga
brister. Monumentet, skriver Eriksson, har kanske mist sin popularitet i vår sanningssökande
tid där psykologin ganska långt förmår ge en genomlysning av människan.
Monumentet, äreminnet, är trots detta inte slutbrukat som biografisk form. Det har
överlevt in i tidningarnas dödsrunor och även ambitiösare prov på dess existens finns.
Eriksson tar Ingmar Hedenius bok om Herbert Tingsten som exempel och skriver:
Sådana exempel visar att detta slags biografi har ett givet berättigande och fyller
respektabla behov: med biografins hjälp kan vi klargöra vårt förhållande till den döde, vi
kan sona en del av vår tacksamhetsskuld, vi kan fortsätta eller tydliggöra de strävanden
som kännetecknat en närstående människa med vilken vi delat många ideal. Men mot det
inre mörkret riktar vi knappast strålkastaren. På vilket sätt skulle spekulationer om dess
beskaffenhet kunna underlätta vårt syfte? 126
Psykobiografin tar sin utgångspunkt i någon variant av psykoanalysen och söker återföra
karaktäristiska strukturer i en persons psyke på någon typisk störning (eller brist på
störning) enligt det valda psykoanalytiska schemat, definierar Eriksson, men tillägger
kritiskt:
För nästan alla gestalter från en äldre tid torde gälla att de i själva verket undgår våra försök
till en sådan analys. Vad vi har att säga om dessa inre mekanismer blir mera broderier
på vår psykoanalytiska övertygelse än bidrag till en större kunskap om personen i fråga. 127
Om biografin och tillförlitligheten uttrycker sig psykobiografen Ingemar Nilsson så här:
Är då inte den historiska biografin en sällsynt subjektiv genre? Går det att åstadkomma en
tillförlitlig biografi om biografen själv hela tiden uttrycker sig i biografin? Ja, en förutsättning
är att man som författare reflekterar över förhållandet till sitt ämne. Varför har jag
kommit att skriva om denna person? Vad säger han mig? Vari är han lik mig och vari är
125 Eriksson, 1985, s. 1-3 samt Hildebrand, 1959, s. 166.
126 Eriksson, 1985, s. 2-3.
127 Eriksson, 1985, s. 3.
63