Untitled - Åbo Akademi

125
vulgärgroteska ordalag om det osedliga livet innanför klostermurarna. I den kyrkliga
litteraturen från 1300-talets deklinationstid beskrivs Avignonpåvarna som fega och skyldiga
till förfallet. Det är en alltför onyanserad bild: nedgången hade sin rot i 1200-talet
och en återkomst tedde sig periodvis direkt livsfarlig för påvarna eftersom inbördeskrig
rådde i Rom mellan de kejsartrogna ghibellinerna, ledda av familjen Colonna, och
guelferna, anförda av de påvetrogna medlemarna i släkten Orsini. 84
I likhet med Birgitta fanns det en stor mängd kyrkliga dignitärer, präster och
visionärer som i skilda ordalag uppmanade påvarna att ta sitt ansvar för kristenheten:
återvända till Rom, återställa ordningen och upprätta den förfallna kyrkan. Bland
intellektuella närdes samma dröm med Dante och Petrarca som de främsta poetiska
förespråkarna. Petrarca ville återuppväcka den antika romerska republiken. Dante
drömde om ett kristet imperium, som skulle styras av kejsaren och påven tillsammans. 85
Men i början av 1300-talet vägrades den nye kejsaren, greve Henrik av Luxemburg,
tillträde till Peterskyrkan, trots att nyvalda kejsare enligt gammal sed skulle krönas av
påven i Rom. Detta medförde att de tysk-romerska kejsarna visserligen kunde tillerkännas
nominell överhöghet över den italienska halvön, men saknade makt inom kyrkostaten
och i stadsrepublikerna. År 1327 valdes Ludwig av Bayern till kejsare av de tyska
furstarna. Genom sitt stöd till påvefientliga teologer och till ghibellinerna i de italienska
städerna ådrog han sig påvens bannlysning. Ludwig gjorde en kort militär intervention i
Rom, där han bland annat utropade sig till kejsare och valde en ny påve, men hans
agerande blev effektlöst. Han lyckades varken få politiskt eller militärt stöd utanför
Rom. 86
Inte bara kejsaren försökte ta makten i Rom. Under påvarnas frånvaro var fältet
fritt för både släktfejder och politiska äventyrare. Det mest känna exemplet är folkledaren
Cola di Rienzos uppror mot adelsfamiljerna, vilket lyckades så väl att han i praktiken
blev Roms diktator. År 1347 lät han utropa sig till stadens folktribun och ”Roms
befriare”. Cola Di Rienzos tid blev även den kort: han störtades och flydde till påven i
Avignon. Som fiende till familjen Colonna kunde han söka skydd hos påven, som
stöddes av familjen Orsini. 87
Påvarna själva arbetade för att återställa den kyrkliga och politiska friden. De
italienska städerna hade vare sig ekonomiskt eller politiskt behov av påven, endast Rom
behövde honom. Påvarna i Avignon däremot klarade sig inte utan skatteintäkterna från
kyrkostaten. För att få dem behövdes en bundsförvant med militära resurser.
När Innocentius VI hade bestigit påvestolen 1352 sökte han med vapenmakt återställa
ordningen i kyrkostaten och återföra de rebelliska till den påvliga makten. Hans
första ämbetsåtgärd var en krigsförklaring. Den militära ledningen överlämnades åt
84 Birgitta skildrar förfallet i sina uppenbarelser. Se Reuelaciones celestes, Book IV, ed. by Hans Aili, Stockholm
1992, Rev. IV: 57 och Rev. IV 10: 12-14. I sv. övers. Himmelska upp., band 2, fjärde boken, kap. 57, s. 103
samt kap.10, fjärde boken, s. 46-47. Petrarca var samtidigt som Birgitta i Rom, 1350. Han skriver: ”Husen
är förstörda, murarna är fallfärdiga, kyrkorna rasar samman/…/Apostlarnas kyrka är en hög ruiner som
kunde väcka medlidande hos stenhjärtan”. Citerat efter Klockars, 1971, s. 150.
85 Det finns m.a.o. en aspekt som historiskt sett gör det meningsfullt att jämföra Birgitta med de båda stora
poeterna – så som många biografer har gjort. Ännu under Birgittas tid sätter man sitt hopp till den tyskromerske
kejsaren.
86 År 1328 lät Ludvig kröna sig till kejsare i Rom av en representant för släkten Colonna. Men först i slutet
av 1300-talet verkar man ha insett politiskt faktum: Frankrike hade stigit in på den europeiska arenan och
höll på att utvecklas till en centraliserad, och stark kungamakt. Maktsymbiosen mellan påvedomet och det
tysk-romerska riket var för alltid över. Likaså stäcktes påvarnas utrikespolitiska ambitioner och maktmöjligheter
av den nya franska stormakten.
87 Familjen Orsini hade tagit Birgitta och hennes följe under sitt beskydd i Rom. Om Cola di Rienzo se t.ex.
Klockars, 1971, s. 149f.