Untitled - Åbo Akademi

196
Några ”personlighetstyper” används jämförelsevis för att utmejsla ”personlighetstypen”
Birgitta. Dessa är: Marjery Kempe, Katarina av Siena, Jeanne d'Arc, Bernhard av
Clairvaux, Johannes av Korset, drottning Agnes, Colombini, Giovanni, Dante, Petrarca,
Boccacio, jungfru Maria, professor Ingmar Hedenius, Gunnar Ekelöf, Hjalmar
Gullberg, August Strindberg, drottning Kristina, Teresa av Avila, Verner von
Heidenstam. 253 Drottning Agnes kommer Birgitta närmast, enligt Stolpe. Blandningen
är brokig; associationerna känns inte alltid genomtänkta eller relevanta. Värt att notera
är de många män som Stolpe förliknar Birgitta vid. 254 I jämförelserna med andra
personligheter ingår ofta ett utvärderande drag. Birgitta anses underlägsen både
Katarina av Siena och Teresa av Avila som religiös personlighet. 255 Stolpes egentliga bild
av Birgitta förblir dock svåråtkomlig. Han motsäger ideligen sig själv och undergräver
sin egen biografiska tolkningsansats.
Stolpe återkommer ändå till några egenskaper hos Birgitta, som han vill framhäva
för läsaren. Han påminner till exempel ofta om Birgittas ömmande sinnelag för fattiga,
sjuka, vanlottade, prostituerade, olyckliga själar. Hennes roll som ett slags socialreformator
betonas. 256 Här hänvisar han till Birgittas sjukhem på gården Finsta, där hon
(enligt Stolpe, delvis även enligt legenden) skall ha vårdat de sjuka själv. I början av
biografin skriver Stolpe ordknappt om denna verksamhet. Ju längre han kommer i
texten desto mer broderar han ut Birgitta som sjuksköterska och de ’prostituerades
ängel’. I biografins andra del har sjukstugan förvandlats till ett hem för bygdens alla
sjuka, prostituerade och vanlottade. På tal om prostitutionen i Stockholm skriver Stolpe
att Birgitta gjorde ett realistiskt och allvarligt försök att lösa detta samhällsproblem. 257
Stolpe påstår att Birgitta vidgar sin kritik till ett socialt perspektiv som i sin praktiska
inriktning saknar motsvarighet i dåtidens Sverige. Man kan finna ett brinnande klasshat i
hennes texter när hon upphäver sin röst för de förtryckta, skriver han. 258
Stolpes bild av Birgitta är till stor del en personifiering av den kristna
idealmänniskan. Om vi jämför den med hans utläggning om den marxistiska människan
ser vi det tydliga apologetiska budskapet. Stolpe glömmer förvisso inte Birgittas sämre
sidor, men han skriver uttryckligen i sin jämförelse mellan kristendom och marxism:
Det skulle inte skada om ickekristna personer med sina speciella varseblivningsmönster
skulle erkänna att också deras bild av verkligheten är tillrättalagda av indoktrineringar,
spontant fungerande tolkningar. 259
253 Stolpe, 1973, del 1, s. 95, 124, 128, 139, 140, 152, 162-163 samt del 2, s. 36, 51-54, 85, 141, 171, 173,
187, 195, 214-216, 238.
254 Schmids omvända sätt, d.v.s. att konsekvent använda andra personer för att visa hur Birgitta skiljde sig
från dem tycks mig som ett bättre fungerande biografiskt narrativt grepp.
255 Stolpe, 1973, del I, s. 128, 140.
256 Stolpe 1973, del 1, t.ex. s. 46-48, 60-64, 203-208, 212 och del 2, s. 67-68, 81, 94-95, 122, 142-144, 148-
149, 200, 203, 206, 210-212, 221-225, 245.
257 Stolpe, 1973, del 1, s. 63.
258 Framhållas bör att vi här har enbart Actas otillförlitliga och knappa bild. Klasshatet har Stolpe övertagit
från en passus i Schmids biografi där hon kort påpekar att man nästan kunde utläsa ett ståndshat i en av
Birgittas uppenbarelser. Men texten handlar snarare om en kritik utgående från de sju dödssynderna, i detta
fall högmodet. Se Schmid, 1940, s. 61. Stolpe, 1973, del 1, s. 55-66, 189-208, del 2, s. 210. Visst pekar
Birgitta på många orättvisor, men att hon skulle ha identifierat sig med de förtryckta och upptäckt
orättvisan i ståndsamhället finns det inga som helst belägg för i revelationerna. Snarare förhåller det sig
tvärtom: Birgitta framhåller ståndsindelningen som en av Gud given ordning.
259 Stolpe, 1973, del 2, s. 212-213.