14.09.2013 Views

Untitled - Åbo Akademi

Untitled - Åbo Akademi

Untitled - Åbo Akademi

SHOW MORE
SHOW LESS

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.

302<br />

slutade, som bekant, ömkligt men man lyckades i alla fall grunda Internationella kvinnoorganisationen<br />

för fred och frihet. 334<br />

Fogelklou aktiverade sig också tidigt i tidskriften Tidevarvet, som började utkomma<br />

1923. Där ventilerades inte bara kvinnofrågan. Också fredsfrågan gavs stort utrymme. I<br />

synnerhet Elin Wägner och Emilia Fogelklou ville väcka en folkopinion för avrustning.<br />

Fogelklou ingick dessutom i förtroenderådet för den nygrundade medborgarskolan på<br />

Fogelstad där fredsfrågan, kvinnofrågan, jordfrågan, befolkningsfrågan och den liberala<br />

frågan drevs engagerat. 335<br />

År 1917 hölls en neutral kongress i Uppsala med fokus dels på fred och dels på<br />

kristen enhet. Krigföringen mellan kristna länder och den djupa kyrkosplittringen var<br />

den drivande oron. Mötet resulterade i en deltagardeklaration till vägledning och<br />

eftertanke för kyrkornas fortsatta sociala och internationella arbete. Nathan Söderblom<br />

stod värd för kongressen. 336 I kongressdokumentets första sats stod följande att läsa:<br />

Kyrkan, som tyvärr ej sällan starkare betonat det, som åtskiljer än det som förenar, bör<br />

göra gällande det kristna broderskapets ideal, väcka och skärpa domen över själviskhet och<br />

med all kraft deltaga i arbetet för att avlägsna krigsorsaker, vare sig dessa äro av social,<br />

ekonomisk eller politisk natur. 337<br />

Samma år som Fogelklous biografi utkom samlades en världskongress till arbete och<br />

bön för enhet i världskrigets skugga och splitter. Den internationella kyrkorörelsen<br />

sammankom i Haag hösten 1919 för att konsolidera de kristna enhetskrafterna<br />

tvärsöver alla tidigare frontlinjer. Målet var ett uppbyggande av ”Gudsriket på jorden”.<br />

Det nordiska deltagandet var livligt. Den ekumeniska frågan hade vuxit sig allt starkare<br />

längsmed åren; den hörde numera till de oundvikliga aspekterna i den kristna diskursen.<br />

Ett viktigt framsteg, från de reformertas synvinkel, skedde 1917 när den tyska riksdagen<br />

inrättade ett institut för forskning kring reformationen. Både romersk-katolska och<br />

evangeliska vetenskapsmän fanns representerade i forskningsinstitutet. 338 Förutom<br />

Gustaf Auléns teologiska reflektioner kring ekumeniken i Den kristna tron och det kyrkliga<br />

nutidsläget publicerade bland andra Lydia Wahlström en studie kring frågan om katolskt<br />

och protestantiskt. 339 Edvard Lehmann, Nathan Söderblom och Knut B. Westman<br />

334 Isaksson & Linder, 2003, s. 221-229 samt Bergman Andrews, 1999, s. 128-130.<br />

335 Levin, 2003, s. 146-147. Fogelklou deltog inte i urgruppen kring Fogelstad p.g.a. personliga omständligheter<br />

under åren med maken Arnold och hans sjukdom. Efter makens död blev Fogelstad däremot som ett<br />

andra hem för henne. Bergman Andrews, 1999, s. 197.<br />

336 Den då nytillträdda ärkebiskopen Nathan Söderblom hörde till dem som arbetade särskilt aktivt för ett<br />

internationellt samförstånd. Vid denna tid kallades också Stockholm för Paxopolis (Fredsstaden) och var ett<br />

centrum för allehanda fredskontakter, agentverksamhet och spioneri. Carlsson, 1968, s. 300-301.<br />

337 Konferensdeklarationen återges i Söderblom, Nathan, ”Evangelisk katolicitet”, Enig kristendom,<br />

Stockholm 1919, s. 115-116.<br />

338 Söderblom, ”Evangelisk katolicitet”, 1919, s. 77. Synen på reformationen höll delvis sakta på att<br />

omvärderas på romerskt håll vartefter modernismens inflytande tilltog och ultramontarismens skärpa avtog.<br />

Pater Clemens Hoffbauer skrev t.ex. vid denna tid att ”Icke genom kättare och filosofer utan genom<br />

människor, som verkligen begärde religion för hjärtat utbreddes och upprätthölls reformationen”.<br />

Söderblom sammanfattar i ”Evangelisk katolicitet”, s. 75 ”Mänskligt att döma borde Luther hava blivit hela<br />

Västerlandet reformator. Han har trots kyrkosöndringen blivit det. De, som kyrkan fördömt, kunna efteråt<br />

upptagas till läromästare. Det inträffar icke endast, att romerska kyrkomän ryckas med och hänföras av<br />

ursprungligheten och kraften i Luthers religiösa genius, utan de begynna även se klarare i reformationens<br />

sammanhang med det föregående”.<br />

339 Skriften återpublicerades i essäsamlingen Katolskt och protestantiskt i medeltid och nutid som utkom 1920.

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!