Untitled - Åbo Akademi

262
andra riktningen vände sig bort från transcendentalistiska tankegångar men såg trots det
ingen möjlighet att vetenskapligt fastslå en naturalistisk livs- och världsåskådning. Den
senare riktningen, Uppsalafilosofin, utvecklade en sofistikerad kunskapsteoretisk och
ontologisk materialism och blev med Axel Hägerström inledningen till en ny
inflytelserik tradition inom svensk filosofi. Trots sin ontologiska antimetafysik ansåg
Hägerström inte religionen som överflödig. Det äkta religiösa livet svarade mot ett slags
konkret och praktiskt problem i människans livsorientering: mot hennes livsångest,
livsleda och moraliska nöd. Den gudomliga verkligheten fanns, enligt Hägerström,
endast innesluten i den religiösa upplevelsen av Gud. 117 Hägerströms föreläsningar
började visserligen först efter att Birgitta-studier hade utkommit, men min avsikt här är att
poängtera att den inhemska kunskapsteoretiska filosofin ännu, med Hägerström som
professor från 1911, inte såg det som ett vetenskapligt imperativ att ta ett principiellt
avstånd från religionen som sådan. Westman inställer sig här med betoning på
erfarenhet och etisk följsamhet snarare än upplevelsen av det gudomliga. Han etablerar
ett motsatsförhållande mellan den mystiska upplevelsen och etiken. 118
Från ett fasthållande av kristna dogmer som utsagor om försanthållanden kom
den nya teologin, med Uppsala-filosofin delvis som sparringpartner, att vända intresset
mot den religiösa erfarenheten. Verklighetsfrågan i traditionell mening höll ju på att
förlora sin betydelse i fråga om Guds existens, eftersom det blev allt omöjligare att
föreställa sig Gud som oberoende av den religiösa erfarenheten av Gud. Positivismen
och naturalismen med den kausala förklaringsmodellen som den enda vetenskapligt
giltiga tolkningsmodellen förde med sig en ny syn på människan och kunskapen om
henne. Människan blev en del av den kausala naturen; också hennes värden började
betraktas som biologiskt betingade. Den religiösa personligheten, och den erfarenhetsreligiösa
dimensionen, blev ett forskningsfokus för teologer och religionsvetare. I detta
ljus inställer sig Westmans vetenskapliga fokusering på Birgitta. 119 Kallelsevisshet,
erfarenhet och lydnad är centralbegreppen.
Jag har redan flerfaldigt antytt en avgörande idéhistorisk samtidsinfluens i
Westmans Birgitta-studier. Hans avhandling är uttryckligen en forskningsansats för att få
tillträde till det vi med Pierre Bourdieu kallar doxa inom det då paradigmatiskt rådande
vetenskapsfältet vid Uppsala universitet. Det aktuella paradigm, som hade etablerats var
Nathan Söderbloms religionshistoriska forskning med sin metateori över den kristna
utvecklingshistorien. Westmans Birgitta-studier bekräftar att han behärskar det symbolis-
117 I Lindfeldt, Mikael, Teologi och kristen humanism. Ett perspektiv på Torsten Bohlins teologiska tänkande, Åbo
1996, s. 25-35 finns en analytisk och belysande resumé över Hägerströms filosofiska tankesystem med
särskild inriktning på hans hållning till religiösa utsagor. Att notera är att Hägerström givetvis inte avser ett
gudsbevis med sina tankar om ”gudsupplevelsen”. Synen hänger samman med hans tankar om känslor där
känslorna ägde verklighet om de kunde tillskrivas ett subjekt som finns i tid och rum. Distinktionen mellan
känsloupplevelse och känsloinnehåll var avgörande för Hägerström.
118 Westman, 1911, s. 120, 124, 134, 147, 256. Utgångspremissen korrelerar inte med alla teologers syn på
mystik. Jag ställer mig frågande till denna distinktion. En mer allmän uppfattning torde vara att mystiken
konstituerar sig i gudsrelationen, som syns i själva viljans övergång till en följsamhet inför det kristet etiska
imperativet.
119 Westman, 1911, s. 128, 166ff, lyfter uttryckligen fram frånvaron av erfarenhet som en brist och
erfarenheten av Gud som ett religiöst kriterium. Inte dogmer och religiösa föreställningar bevisar Guds
existens utan den hängivna viljans överlåtelse i aktiv kärlek där mystikens gudsgemenskap hör intimt
samma med det aktiva livet i lydnad. Så suddas gränserna mellan erfarenhetens subjektivitet och den yttre
verklighetens objektiva karaktär ut. Så sker inte i Hägerströms tankevärld, men det intressanta är ju att han
ser hur dogmerna som sanningsutsagor förstör möjligheterna att förstå religionen korrekt. Han menar att
tanken på Gud uppstiger ur det egendomliga mänskliga tänkandet som uttrycks med att Gud är verklig i
den religiösa känslan. Hägerström, Axel, Religionsfilosofi, Stockholm 1949, s. 127,161.