Untitled - Åbo Akademi

251
de konventionella uttrycken kontemplation, hänryckning och extas när hon skall
beskriva sina själstillstånd. Westman väljer uttrycket elevatio mentalis. Han anser att man
generellt inte kan tala om en regelrätt extas vid mottagandet av uppenbarelserna;
revelationstexternas innehåll drar dem snarare närmare det normala intellektuella
medvetandet. 60 Slutsatsen blir att Birgitta är en ”utpräglad verklighetsmänniska”. 61
Den konsensus kring bilden av Birgitta som medeltidens största författare, som
utmärkte 1800-talsbiograferna, är inte lika självklar i Birgitta-studier. Westman konstaterar
att det ligger nära till hands att sammanställa visionsförmågan med snillets skapande
makt, sådan den visar sig i diktarens inspiration. Ett par uttryck i visionerna motiverar
likhetstecken mellan Birgittas litterära verksamhet och ett vanligt författarskap. Men det
finns en avgörande skillnad: den intima förbindelsen med det religiösa momentet.
Uppenbarelserna stiger fram som bönesvar; de ger Birgitta ett starkt medvetande om att
hon undfår Guds ord. Några av dem innehåller dessutom imaginära element. Westman
menar tydligen att revelationerna avgränsar sig från det diskursiva, reflekterande
författararbete som behövs efteråt. Det finslipande författarskapet går inte utöver
uppenbarelsernas karaktär in i en självständig verksamhet i sig. 62 Det blir därför
otillfredsställande att kalla Birgitta enbart författare. Epitetet blir anakronistiskt.
Westman bedömer Birgittas texter som ”tillfällighetsskrifter utan litterära anspråk”.
Så bär Birgittas produktion genomgående en olitterär prägel. Att idka teologiskt eller
uppbyggligt författarskap var aldrig hennes avsikt. ”Författarinna” var hon ännu mindre än
Katarina av Siena, för att inte tala om Hildegard eller Teresa, som skrivit stora böcker. 63
Den tidigare uppförstorade författarbilden av Birgitta emanerade antagligen ur
bristande kunskap om medeltidens visionsflora. 64 Man kände ännu inte till den rika
medeltidsfloran av mystiker, visionärer och profeter. Westman är den förste att bedriva
jämförande studier mellan Birgitta och andra samtida visionärer och auktorer – även
om jämförelserna är ytliga och tillspetsade av en märklig motsättning mellan etik och
60 Westman, 1911, s. 81-83, 88-89.
61 Westman, 1911, s. 109. Jag anser att Westman på denna punkt felaktigt utgår från ett motsatsförhållande
mellan mystik och etik och egentligen inte för frågan om Birgittas personliga gudsförhållande nämnvärt
framåt. Psykologiska eller parapsykologiska fenomen och gåvor hör inte till den mystiska erfarenhetens
väsentliga drag, vilket många teologer påpekat. Kärlekens fullkomning, inte extasen, är mystikerns slutmål.
Jfr t.ex. Brilioth, Yngve, Den senare medeltiden. Svenska kyrkans historia II, Stockholm 1941, s. 243ff. En syn på
detta ger också Alf Härdelin när han hänför Birgittas andliga karaktär dels till begreppet visitatio, d.v.s. Guds
upplysande ”besök” i människans själ, och dels till den skolastiska ”invärtes läsningen”, som i thomistisk
kunskapsteori indikerade att människans naturliga intellekt kan gå under tingens yta och fatta deras
förblivande ”väsen”, Härdelin, Alf, Världen som yta och fönster, Sällskapet Runica et Mediævalia, Stockholm
2005, s. 296, 330-331.
62 Westman, 1911, s. 91. Birgit Klockars gör samma distinktion mellan uppenbarelse och vanlig litterär
produktion. I kap. II i Birgitta och böckerna, 1966, framhåller hon att det är ”inexakt och anakronistiskt att
tala om en litterär produktion i samband med den heliga Birgitta”. Hon är ingen författare i vanlig mening,
enligt Klockars. Hennes omfattande ”produktion” har till övervägande del uppenbarelsens form.
63 Westman, 1911, s. 8, 31. Henrik Cornell och Birgit Klockars följer Westmans tolkningslinje här. Jfr
Cornell, Henrik, ”En birgittinsk revelation och dess litterära förebilder”, Samlaren 1918 samt Klockars,
1966, s. 234-235. Klockars vill dock betona att Birgitta inte är en epigon. Det hon ger tillbaka är format av
hennes egen personlighet och av hennes gudstro. ”Det var som ett religiöst budskap, inte som en litterär
produktion som Birgittas medeltida läsare betraktade hennes revelationer”, skriver Klockars.
64 Den betonas förutom av Schück och Fries också av Gustaf Bergström och Lydia Wahlström i deras
respektive biografier. Fries, Ellen, Märkvärdiga Qvinnor, Stockholm 1891, s. 25, 28, Schück, Henrik, Svensk
literaturhistoria, Stockholm 1885, s. 168-170, Schück, 1911, s. 97, Hammerich, 1863, s. 97, Bergström,
Gustaf, Sancta Birgitta, Örebro 1898, s. 77, Wahlström, Den heliga Birgitta, Stockholm 1905, s. 24.