Untitled - Åbo Akademi

501
avstannar narrationen ideligen. Biografen avbryter texten och strör facktermer omkring
sig överallt i berättelsen. Interpoleringarna av psykoanalytiska och religionspsykologiska
resonemang atomiserar biografin. Båda kan göra vilka psykologiska fullträffar som
helst, men utan det synliggjorda och problematiserade mötet minskar våra kriterier rejält
när vi vill diskutera seriös biografik. Sundéns fackterminologi är störande. Fogelklous
intuitionsinlevelse flyter alltför fritt på vågorna över referentialitetens havsbotten. Om
vi däremot ser biografin som mer fiktionell än faktuell, mer artistisk och ickereferentiell
än historievetenskaplig, blir Fogelklous biografi ett litet mästerverk i sitt helgjutna
litterära flöde.
1800-talsbiografierna kan te sig museala och vetenskapligt tafatta ett sekel senare,
men biograferna är uppmärksamma på avståndet mellan dem själva och den biograferades
tid och person. Det betyder att den kognitiva processen bakom den biografiska
förståelsen kompliceras. Tolkningen måste transformeras antingen genom metoder eller
genom en etablering av funktionella förståelsekategorier. Toni Schmid, Birgit Klockars,
Hans Furuhagen, Lars Bergquist är medvetna om biografin som ett möte mellan
biografen, den biograferade och läsaren. De inser nödvändigheten av dekonstruktion
för att rekonstruera den biograferades tidsmiljö. De nämnda biograferna utformar sina
texter delvis till kartor över Birgittas litterära, andliga och idéhistoriska värld. Här
etableras en dialektisk förståelse mellan liv-verk-samtid. I Birger Berghs biografi ges en
likartad guidning. I hans levnadsteckning är biografin som möte dessutom inskrivet i
det berättartekniska greppet. Hos Klockars spårar jag vagt en likadan bakomliggande
grundsyn i den etiska hållningen och i narrationen. Primärt tror jag att så snart vi lägger
1800-talet bakom oss och börjar resan mot medeltiden så behöver vi andra kartor och
kompasser än dem vi använder i vår samtid.
Relationstanken och mötesinsikten ser jag som konstituerande för den
historievetenskapligt hållna biografin. Detta möte kan gärna redovisas. Birger Bergh gör
det som sufflör genom hela den biografiska texten. Birgit Klockars låter läsaren följa
med när källpuzzlet läggs. Metoden är utmärkt. Ett annat alternativ är att redovisa sina
epilogiska reflektioner kring mötet med sin huvudperson. 28 I sin Böökbiografi redogör
Svante Nordin i förordet för sin relation till litteraturprofessorn i fråga. Samtidigt
påminner han om en svaghet med biografin, nämligen att
Den koncentrerar sig på en person, belyst ur källor som till stor del emanerar ur honom
själv. Denna person bestämmer perspektivet, han upptar förgrunden medan omgivningen
tilldelas rollen som bakgrund. 29
I det perspektivet är det skäl att påminna om den alltid så viktiga oscillationen mellan
biograferad och omvärld och om nätverkstanken som idé och förförståelse av det
mänskliga livet även om man inte använder metoden som genomgående teknik. 30 I flera
av Birgittabiografierna ser vi en tendens att illuminera Birgitta på bekostnad av andra
personer. Emilia Fogelklous, Hjalmars Sundéns och Sven Stolpes biografier är exempel
där individcentreringen kunde ha balanserats upp bättre.
28 Detta gör t.ex. Dick Harrison. Harrison, Dick, Karl Knutson. En biografi, Lund 2002, s. 422.
29 Nordin, 1994, s. 15.
30 Även om Birgit Klockars placerar Birgitta i förgrunden är hon exemplariskt mån om att detta biografiska
möte, denna relation, inte får bli orättvis mot andra inblandade agenter. Personer i Birgittas närmiljö blir
tecknade i rättvis helfigur.